Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1866, sida 2

vek af mot norr. IIuru ifrigt granskade han ej denna punkt, der han nu visste, att skatterna lågo dolda. Klippväggen reste sig här till en ansenlig höjd och bestod af flera öfver hvarandra terrassformigt upptornade afsatser. Isynnerhet observerade han klippans bas för att upptäcka det ras, som skulle dölja grottans öppning. Men något dylikt kunde han ej heller varseblifva. Han såg visserligen kringströdda block och mindre stenar, men en större samling dylika, hopade på en punkt, kunde han ej upptäcka. Han såg blott på ett ställe i sjelfva krökningen en grön, gräsbevuxen sluttning uppemot klippan, liknande en oas i denna liflösa stenöken. . Han stod villrådig och spejade omkring sig. Ett ögonblick fruktade han att klipporna hade sjunkit tillsammans och för evigt begraft skatterna, men då ban närmare betraktade afsatserna framför sig, fann han detta vara omöjligt, ty ravinen skulle då hafva blifvit fylld på denna punkt. Här således, kanske endast några steg ifrån honom, sanns allt, som kunde bereda honom makt och lycka; men hvar finna det? Den rymd af klippans basis, som han hade att undersöka, var blott ungefär tjugo fot, men denna rymd utgjordes af det asta berget. Han måste nödvändigt försöka att iterfinna det hvita stenblocket för att derifrån unna bestämma sina efterforskningar. Han vände således ryggen åt klippan i krökningen och gick emton steg tillbaka. Derefter stannade han, ty vär ungefär måste blocket finnas. Han undanvälade med sin jernstör stenar och grus samt arbeade med oförminskad ifver, men fåfängt. StenBlock funnos i massa, men alla voro blå eller röda. slutligen måste han upphöra med sitt fåränga söande. Skulle han då hafva hunnit så långt för tt lida skeppsbrott inne i sjelfva hamnen? Han kar tänderna vid denna tanke och beslöt att unersöka klippans basis på det noggrannaste, äfven m han skulle uppoffra åratal derpå. Långsamt alkades han åter klippväggen, hvilken öfverallt