Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1866, sida 1

RR sSom på hela linien gaf sig tillkänna i det förminskade kanondundret. Men då hade d2:ara armåen under befäl af kronprinsen från Königinhaf i rakt sydlig riktning på A:sta armåens venstra flygel, samt general Herioarth v. Bittenfelds kår från NeuBidezow i östlig riktning vid Nechanetz beträdt bataljfältet. Garderna, 5:te och 6:te armökärerna omslöto under sitt framryckande fiendens högra flygel, general inrsoort) dess venstra, så att fienden säg sig sumtidigt angripen i fronten och hegge slyglarne. Hela preussiska armåen framryckte nu under klingande spel, och enligt alla ögonvittnens utsagor skall stridsfältet i denna stund hafva erbjudit en storartad anblick, då bataljonerna och regementena, sedda från kullarne, schackbräde-artadt rörde sig framåt. Enär österrikarnefredan hade förlorat betydligt i terräng, hade äfven II. M. Konungen lemnat den första uppställningsplatsen och förflyttat sig till byn Problus, der han upprepade gånger kom i en ganska stark granateld och nu för första gången blef sedd af de omedelbart i stridslinien stående trupperna. Detta skedde först vid 2:dra gardesdivisionen, hvars regementen utbrusto i jubel, när de sågo konungen bland sig midt på slagfältet och i kulregnet, ett jubel, som upprepades öfver hela fältet, hvarhelst konungen blef synlig. H. M:t befalde här några preussiska kavalleribrigader att framrycka, och härur utvecklade sig en rytteristrid, sådan som i vårt århundrade hör till sällsyntheterna. Isynnerhet utmärkte sig gardesdragonregementet och Zietenska husarerna, som, i handgemänget med talrikt österrikiskt kayalleri, icke gåfvo det förra århundradets preussiska ryttaresqvadroner efter. Fienden tycktes öfverraskad af denna omfamning och öfverflygling på två sidor och drog sig tillbaka för de allt häftigare framträngande preussiska linierna, för att hinna Elbeöfvergångarne mellan Königsgrätz och Biezhrad, hvilket dock först mot aftonen och efter uppbjudande af ytterligare motstånd lyckades honom. Slagtningen var ganska blodig; den med lik och sårade betäckta valplatsen bevisar med hvilka massor och hvilken förbittring man här kämpat. Bland de döde är tyvärr generallöjtnant Hiller v. Gärtringen, chef för 1:sta gardesdivisionen; bland de sårade löjtn. prinsen af Hohenzollern. Samtliga armäkårerna hafva lidit ansenliga förluster, öfver hvilka listor först nu kunna sammanställas. Antalet af i preussiska händer fallna österrikiska krigsfångar är återigen ganska betydligt, och slagfältet betäckt med alla slags spillror. Trupperna äro äfven i dag partielt i elden, sysselsatte med fiendens ytterligare tillbakaträngande. Från Brescia skrifves under den 5 Juli: Det synes vara fullt säkert, att Garibaldi blott högst ogerna anslutit sig till general Lamarmoras krigsplan och afstått från sitt älsklingsprojekt att företaga en landstigning på Dalmatiens kust. Han sjelf har flera gånger yttrat för sina förtrognare vänner, att Tyrolen ej erbjuder något lämpligt angreppsföremål för en armå-af frivillige, som dertill saknade nästan allt artilleri. Att genom Dalmatien sätta sig i förbindelse med ungrarne var och förblef den plan, som han alltid omfattade med synnerlig förkärlek. Öfverhufvud fann han icke behag i sin ställning som armågeneral (en grad motsvarande fältmarskalk), irars bulletiner följaktligen genom allmänhögqvarteret mäste komma till allmänMed ens km I ett ord Garibaldi id men tänkte nog ädelt leröfver. kamallertid nde baron luCaSOli ur hogqv hos hvilken han underrätlade om förestående modifikationer i den ursprungliga krigsplanen. På samma gång uppmuntrade honom premierministern att genom en mindre vapenbragd något höja italienarnes sjelfkänsla. Garibaldi beslut alltså att den 3 Juli angripa fienden, hvar han anträffades. Att leverera en afgörande slagtaing, dertill egde han hvarken resurser, ej heller var det honom möjligt i den ställning honom blifvit anvisad i denna bergiga vrå af jorden. Redan bittida på morgonen uppbröto de i Salo, Degagna, Preseglie och ända till Vesione in