om han så länge drömt. Derefter tänkte han. på Alma, som ovilkorligen måste blifva hans, — genom guldets allmakt — om han ej kunde vinna hennes kärlek. IIvad brydde han sig nu mera om den stackars Gana — en mask, som han skulle krossa, ifall han vågade träda honom i vägen! Glömda voro de vackra ord han yttrat, de ädla föresatser han hyst vid deras möte den föregående aftonen! — Sådan är guldets förfärliga inverkan på hvar och en, som ej lärt sig att betrakta det som ett medel för det goda, ty lika lätt som guldet kan blifva en välsignelse, lika lätt kan det äfven blifva en förbannelse. — Plötsligt spratt Figueras till, hans skarpa hörsel hade uppfattat ett lätt buller i närheten. Blixtsnabbt satte han ifrån sig skrinet, kastade sin aftagna linnerock deröfver och fattade sin närliggande bössa, fullt beredd att döda hvar och en, som möjligen kunde öfverraska honom. Han spände hanen och riktade gevärets mynning åt det håll hvarifrån ljudet alltjemt hördes. Slutligen visade sig det behornade och raggiga hufvudet af en get, som försigtigt spejade omkring sig. Knappt hade dock djuret varseblifvit spanjoren, förrän det med ett häftigt fnysande vände om och försvann som en ljungeld. Figueras lade bössan ifrån sig, men denna lilla tilldragelse hade ingifvit honom en ny tanke, tillfölje hvaraf han genast började att utplåna spåren efter sitt arbete. Han kastade mullen tillbaka i urholkningen, betäckte den med stenar och bortsopade slutligen från platån de jordpartiklar, som der qvarstannat. Först nu beslöt han att öppna det lilla skrinet. Han drog sig följaktligen undan mellan några höga ormbunkar och framtog sin jagtknif samt började försöka att bända upp locket. Det fasta låset trotsade likväl hans ansträngningar; ty han ville så litet som möjligt skada sjelfva trävirket. Slutligen inpressade han sin spade under locket, och nu gaf låset slutligen vika, hvarvid locket sprang upp.