Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1866, sida 1

tade Figueras de dystra, höga klipporna på båda sidor, hvilka likt hotfulla jättar tycktes bevaka vägen till dessa skatter, som så länge upptagit hans tankar. Hans upphetsade inbillning väntade i hvarje ögonblick att några af de många lösa lavablocken på afsatserna skulle nedvräkas öfver honom; och han drog ett djupt andetag, då båten slutligen inträngde i viken och lade till vid den jemna, sandiga stranden. Han hade stigit upp och var sjelf den förste som sprang i land. Negrerna fastgjorde emellertid seglen och buro derefter matkorgen, spaden och jernspettet i land samt fästade båten, i den tanken att de skulle åtfölja gentlemannen inåt ön. Men sedan Figueras sett att allting blifvit fördt i land, sade han till sina båda svarta följeslagare: — Ni behöfva ej följa mig, ty jag trifs bäst ensam, Jag har här allt hvad jag behöfver, och ni kunna återvända till S:t Barths, ja, jag till och med befaller er det, Ni återkomma hit i afton klockan sex och hemta mig, Och här ha ni litet att muntra er med, tillade han och gaf dem några silfvermynt. — Men, vågade den äldste af negrerna invända i det han aftog sin bindpalmhatt, massa sjelf inte kunna bära spade och jernstäng — — — Jag kommer. troligtvis ej att behöfva dem, utan lemnar dem här, der jag kan återfinna dem vid behof. Och nu, farväl med er. Kom ihåg, klockan sex i afton! Härvid pekade han med en befallande åtbörd på båten, och de båda negrerna, som voro vana vid blind lydnad och dessutom heldre ville tillbringa Söndagen i staden, skyndade ombard, lade ut och började ro tillbaka mot inloppet. Figueras följde dem med blicken til dess de slutligen försvunno mellan klipporna i rän: nan. Han var nu. således ensamt Ännu qvarstod han en stund orörlig och med blicken riktad mot det trånga inloppet der båten hade försvunnit, mer slutligen upplyftade han sitt hufvud, aftog hatten