Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1866, sida 1

Denna var nemligen öppen för det kinesiska sällskap, som i förrgår anlände till hufvudstaden. Kineserna äro ju inga kristna menniskor och behöfpa således sicke rätta sig efter böndagsplakatet, och den svenska gästfriheten är lyckligtvis så stor, att den till och med ignorerar detta plakat, då det gäller långväga resande af en fremmande trosbekännelse. Hvilket intryck industrintställningen kan göra på kineser förmår jag icke säga, ty jag är svensk och ohjelpligt hemsallen under böndagslagen samt kunde således icke få tillträde till utställningen någon enda stund under gårdagen. Hvad vilja kineserna göra i Stockholm? Sannerligen jag kan svara på den frågan. Personer, som tro sig veta mera än andra, försäkra att dessa fremlingar från yttersta östern resa omkring i vår verldsdel för att studera europeisk civilisation i allmänhet samt våra handelsförhållanden isynnerhet. Jag ville också gerna tro att afsigten kan vara denna och finner deruti en välkommen anledning att glädja mig öfver att behofvet af ett närmare anslutande till andra folk låter numera känna sig till och med i Kina, der man hittills sökt afstänga sig från hvarje gemenskap med fremmande nationer och der alltså det inhemska skyddssystemet firat sina vackraste triumfer. I Stockholm är man just icke van att se kineser, och denna ovana framställer sig nu i den mest påträngande nyfikenhet omkring de ifrågavarande fremlingafhe. Dessa, som tagit in på Hötel Rydberg, se sig hvarje stund på dagen, att ej säga på åysnet, belägrade af en nyfiken folkhop. och man har slutligen nödgats sätta polisvakt framför hotelets stora ingång åt Gustaf Adolfs torg. Då kineserna fara ut, följas de af samma hop, hvilken ej nöjer sig med att se och beundra eller förundra sig, utan äfven tillkännager sin undran genom högljudda rop. Främlingarne från östern måste på detta sätt få en mindre angenäm föreställning om vesterns civilisation. Nyfikenheten är visserligen icke större kanske i Stockholm än i andra städer, sjelfva Paris inberäknadt, men den yttrar sig här, tyckes det, på ett mera bullersamt, att icke säga äfven handgripligt sätt. Vid ett besök i dag på Hötel Rydberg, ett besök, som dock gälde vida vesterländskare personer än hrr Pin-ta-jen, Kvang-ying, Fang-jek och hvad de för öfrigt må heta, dessa utländska excellenser, blef jag händelsevis vittne till en liten kinesisk frukost i ett af hotellets allmänna serveringsrum, och kan intyga att kineserna åto på ungefär samma sätt som ni och jag, begagnande både knif och gafkel, utan att jag kunde upptäcka den allraminsta lilla elfenbenspinne, hvilken jag hört skulle begagnas vid deras gaftelfrukostar eller pinn-frukostar. Främlingarne lära hafva inhemskt kinesiska kockar med sig, men de spisa äfven ester hotellets matsedel, dock synnerligen föredragande stekt fläsk och i vatten kokadt ris. Jag berättar endast hvad jag sett, men andra personer uppgifva, att det endast är den mindre förnäma delen af kinesiska beskickningen, som antagit europeiska bruk, under det de höga excellenserna sjelfva verkligen icke nedlåta sig att begagna gaffel, och skulle det vara af den orsaken, som dessa excellenser icke kunnat antaga en bjudning att äta middag hos konungen på Ulriksdal i öfvermorgon, utan utbedt sig att få infinna sig först sednare på eftermiddagen, då de förmoda sig icke behöfva frukta att komma i kollision med gafflarna. I morgon afton lära kineserna ämna bevista en representation på kungliga stora teatern, då hr O. Wijkanders redan för ett par år sedan uppsattal historiska skålespel, Amarantherorden, kommer ånvo ätt gifvas. De begge kungliga teatrarne iro för öfrigt hvarje afton i full verksamhet och taga sig ingen hvila förrän vid lenna månads utgång. Baron Stedinglk nar, såsom bekant är, lemnat direktörsblatsen för att snart tillträda ministerposten i Madrid, men uppehåller sig ännu några veckor i Sverge och tyckes äsven LAA —