Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 3

Afven satan höll fortfarande inne med anledningen till sina ursinniga utfall och den plågande eten fortfor sålunda, i bredd med den grymagan. Nu fick han en ny, fi rlig stöt, denna gång för pannan det blixtrade för hans ögon och han höll på, stackars karl, att svimma. Men så kunde det icke längre få fortfara; lifbanken måste räddas åt hustru och barn. Efter en kort men, som man väl kan förstå, under så fatala omständigheter ytterst osammanhängande bön om mod och kraft, beslöt han att drasa i här nad mot de mörksens makter, som drefvo sitt hemska spel i den kolsvarta, stormfulla natten — vore det antingen en af dessa den ,.ledes underordnade tjensteandar, dem svensken så gerna utöser skockvis eller i tunnor — alltid med udda tal — eller deras hvar Söndag ompredikade chef, öfversten m. m. beelzebub i egen hög person. När derföre den svarte nästa gång anföll, passade vår nu modige jägare på och grep med begge händer tag i sin obarmhertige motståndare. Men så när hade han släppt sitt tag: han hade nemligen gripit ett stort horn med hvardera handen! Men nu vände sig i elfte timman krigslyckan och började le mot vår hjelte. Djefvulen föll tilll bönboken och — bräkte jemmerligen! Ehuru den gamle sälskytten nogsamt visste att den onde kan förskapa sig till hvad han vill och antaga det läte han behagar, kände han dock på språket alltför väl igen grannens folkilskna bock — den man för hemfredens skull hela sommaren låtit ensam vanka på skäret — för att längre kunna sväfva i sin hemska villfarelse. Med ett ,.drag åt h—te, förb. sate! — han vågade nu svärja — lommade han af, nu lemnad i fred af sin uttröttade motståndare. Och ifrån den betan trodde vår hjelte på allt annat, utom på — f-—n. Och så var det slut på den historien. ma ÄUttt teatraliskt-politiskt nppträde. Alexander Dumas berättar i den italienska korrespondens, som han redigerar för -Avenir National följande historia: När jag for tillbaka från Venedig, passerade jag genom Verona och fann att teatern der var tillsluten. Snart fick jag veta, att detta ej var till följd af brist på folk, utan af ett uppträde, som egt rum vid den sista representationen. Saken förhöll sig sålunda: I Verona fanns en ung dansös från norra Italien, som var särdeles omtyckt och firad. Jag kunde nämna hennes namn, men min indiscretion skulle kunna skada det stackars barnet. I Italien hafva alla fruntimmer, om de också äro dansöser, sin opinion; den gavarande var känd som ifrig anhängare af Garibaldi och enhetsprincipen. Hon hade ända sedan hon blef engagerad rönt bifall, men aldrig varit föremål för fanatism. Men en dag hade hon utvecklat stor skicklighet och öfvervunnit en choreografisk svårighet, hvarför hon erhöll till belöning eu bouquet, omlindad med ett trefärgadt band, rödt, hvitt och grönt. Dansösen. som var känslig för en sådan hyllning, störtar fram, tar upp bouqueten och börjar att kyssa, icke blommorna, utan bandet, som omslöt dem, och besvarar publikens vänlighet genom upprepade nigningar. Applåderna tilltogo och öfvergingo slutligen till fanatism. Men liksom allt har ett slut här i verlden, så upphörde äfven appläderna, pjesen slutade och ridän föll. Innan ridån föll hade dansösen blifvit kallad till guvernören — som naturligtvis var österrikare. Den arma flickan, som icke visste hvad som vä tade henne, inträdde med Tögburet hufvud, förlitande sig på sin oskuld. — Ah, det är ni, mamsell! — utropade vernören, när han fick se henne. — Hvad ni i går? — I går på morgonen, på dagen eller på aftonen? — I går afton! — Jag dansade, som vanligt, nådig herre. — Och till och med bättre än vanligt, ty ni erhöll en bouquet. — Publiken i Verona är myckt god, nådig herre. — Och ni är sam. — Jag vet inte hvad ni menar. — Nå, nigningarna för parterren och kyssandet af bouqueten! — Nådig herre, det är ett bruk att, när en dansös applåderas, hon niger och när hon får en bouquet, skall hon trycka den till sitt hjerta eller kyssa den. Vår balettmästare jär oss till och med att niga, upptaga och med grace kyssa bouqueten. — Det är bra, sök att glömma den der delen af er lärares undervisning. — Men om jag ännu en gång skulle få en bouquet? — Åh man skall inte kasta flera. — Men, nådig herre, om detta omöj inträffa, hvad skall jag då göra? — Jo, i stället för att niga, i stället för att upptaga bouqueten och i stället för att med hänförelse kyssa den som ni gjort, så skall ni skynda fram och trampa den under era fötter. — Det är bra, nådig herre. Jag skall ställa mig edra befallningar till efterrättelse. Och det skall bekomma er väl. Adjö! m, alltför tackga skulle g dörren stängas efter henne. söserna äro just icke kända för någon särdeles tystlåtenhet; vare sig genom henne eller guvernören, nog af, hennes besök och orsaken till detsamma blef känd. Följande afton dansade hon också. Salongen var öfverfylld ända till tränesel. Ridan gick upp; aldrig hade det varit så tyst i en salong, man hade kunnat höra en fluga surra; första tenoren och primadonnan angrepos af de a teaterjalousi. ty de visste att det icke gällde dem. Mycket rätt, det sjö men derpå gaf man icke akt. Tåt! Nu spelades musiken upp till baletten, dansösen des med 8 de fram, det märkvärdi djerfhet och utfördes med stor säkerhet. örjade och midt i dem nedföll på scene . störtade si ver bouqucten och li ter, då han sliter sitt byte i stycken, söndertrampade hon med sina små viga fötter densamma, sparkade blommorna hit och dit och började att rifva i stycken det olycksaliga gula och svarta bandet. Åpplåderna blefvo allt lifligare. man rent af vrålade af förtjusning i salonen, hela huset skakades och man fruktade att det skulle störta tillsamman. Slutligen anlände vakt, som med våld jon c rycka bandet från dansösen, hvilken i det hon efterkon: guvernörens befallningar gaf luft åt en politisk demonstration. ) Nyttig seqvester. banken i Ems har ny ligen blifvit seqvet af Pronss . Wiesbaden har man fört kassan till Frankrike. Den gamla sångerskan Anna Bishop. som för ett trettiotal år tillbaka äfven i Sverige skördade triumfer, och som nu snart rest hela verlden omkring, sjunger för närvarande i Honolulu, hufsvudstaden på Sandwichs-öarne. En teatertidning beledsagar denna notis med den fromma önskan, att hon snart äfven måtte glädja Zulu-kaffrerna med sin tjusande närvaro. Biskopars löner. Som man vet, har nyligen