Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 2

tillsammans. Med dessa ord ville gumman skynda bort, men Gana fattade hennes hand och tryckte deruti ett guldmynt, i det han sade: — Jag vet att du håller af mig oegennyttigt, men tag ändå det här för att köpa dig en grann duk, eller något annat som ett minne af mig. Gumman betraktade honom helt förvånad och svarade rörd: — Ni vara mycket god mot gamla Dido; — hon tacka er så mycke, — men — — — Se så, kära Dido, köp dig en ny klädning, — gul med röda blommor, — så du blir riktigt grann! Jag vågar ej be dig helsa din unga miss, men jag hoppas att allt snart skall bli som förr. Gumman förde hans hand till sina läppar, tv tanken på den gula klädningen var oemotständligt förledande, och derefter sk till staden. Huru gerna hade Gana ej önskat qvarhålla henne för att få tala och höra ännu mycket, mycket mera om Alma! — men han insåg att klokheten förbjöd honom det. yndade hon tillbaka och med hjertat uppfyldt af glädje blickade han efter gumman, som snart försvann mellan trädz;årdarne. En stund derefter steg Gana åter till häst och uppnådde snart staden, hvilken den tropiska natten redan hade höljt i sitt stjernbeströdda flor. — Den följande dagen var en Söndag, och kort ster sedan solen höjt sig på den molnfria himHan hade ju i alla fall fått löfte om en möjlighet att träffa sin älskade, dröja lite här — så ingen se gamla Dido och er l 1 neln voro Gjörwell och Figueras i ordning för att zöra den utflykt, hvarom Dido underrättat Gana. De båda männen skulle likväl ej följas åt, ty Gjör-I vell, som samma morgon var ovanligt tyst och allrarsam, ämnade förefaga en liten resa inåt ön, waremot Figueras sagt sig vilja för första gången