Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 1

nare åtminstone de privilegierade menniskoslagtarne äro mera likgiltiga. Vi hafva här talat om anfallsoch försvarsvapen. Men här möter ständigt den stora frågån om hela försvarsväsendets organisation. ÅÄfven för denna fråga gifver det pågående kriget vigtiga lärdomar. Den österrikiska armen anses vara, näst den fransyska, den mest utbildade yrkesarmå i verlden, hvadan den ock i militära kretsar åberopats såsom en lysande förebild. Den preussiska armåen utgör, med undantag af officerskåren, en solkbeväpning eller milis, hvilken, ehuru underkastad de djupt förhatliga föreskrifterna om 3 års öfningstid i kasern, dock af armeen bildar ej en rå soldathop, utan en hel beväpnad nation, uppblandad med högre och intelligentare krafter, hvilka kasernlifvet ej förmått döda. Landtvärnsmannen är helt och hållet medborgare, sysselsatt nästan odeladt med borgerliga förrättningar. Det är dessa trupper som nu besegrat den stolta österrikiska armöen, för hvars stärkande alla landets krafter blifvit ända till den grad tagna i anspråk, att statens finansiella hjelpkällor äro utsinade. Om våra militära auktoriteter hittills, till följd af en utaf traditionen fängslad tankegång, lemnat opåaktad nationens från flera håll och vid många tillfällen uttalade åtrå efter ett bättre och verksammare försvarssystem, så bör Österrikes bittra erfarenhet hafva väckt dem till att se sakerna ur större synpunkter. Svenska folket vill icke anfalla någon granne; det vill ej inblanda sig i de andra folkens strider, men det vill vara iståndsatt att försvara sig sjelf. Och vi äga dertill ej blott håg, utan ock förmåga. Det beror blott derpå att vår kraft blir rätt ordnad, och för att komma dertill erfordras hufvudsakligen endast att man söker verkligheten i stället för skenet: att man uppgifver den militära lyxen, för att vinna den militära kraften: att soldaten — från befälet till mannen i ledet — blir den beväpnade borgaren, icke skyddsherren, som tager sin aflöning af en vapenlös och rådlös hop, beherrskande densamma under förevänning att gifva ett skydd, som är vanmäktigt när det tages i anspråk.