Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1866, sida 1

sig nära kusten, men nu tvang en inskjutande vik honom att taga af mera inåt landet, och han började således att klättra uppför de upptornade klipporna, hvilka tycktes vilja hejda hans vidare framträngande. Nu stannade han ett ögonblick på en afsats för att hemta andan och såg sig omkring. Trakten var honom fullkomligt fremmande, och han märkte att han aldrig förr hade framträngt till denna del af ön. Under sig såg han hafvet, mot hvilket klipporna brant nedstupade och intogo ena sidan af den vik, som föranledt honom att begifva sig inåt ön. Rundt omkring honom herrskade en vild och dyster ödslighet. Det hesa skriket af en och annan mås, som långsamt gled utefter vattenbrynet, samt dyningens enformiga plaskande var det enda, som afbröt tystnaden i denna ensliga trakt. Här kunde han således hoppas att ostörd få anställa en räfst med sig sjelf. Han återtog sin vandring och klättrade ännu högre upp, ty han ville uppnå någon undangömd och enslig däld mellan dessa väldiga, af fordna vulkaniska utbrott frambragta ruiner. Slutligen hade han uppnått den högsta punkten af denna klippkedja, som på andra sidan sluttade ned mot viken, der en frisk grönska och yppigare växtlighet åter började blifva märkbar. Tankfull steg han utför sluttningen för att uppnå den mjuka gräsmattan och en liten grupp träd, som stod der så inbjudande på föga afstånd från vattnet. Klipporna erbjödo ännu de bizarra och kantiga former, som antydde våldsamma naturrevolutioner, och reste sig hotande på båda sidor om honom. På flera ställen visade sig djupa urholkningar, likasom hade bergens kärna blifvit förtärd a! en inre eld. Emellertid blefvo deras konturer alltmera afrundade ju längre ned han kom, och slut. ligen trampade han på en jemn, mjuk gräsmatta som sträckte sig fram emot viken. Enstaka träd och små dungar reste sig här och der, hvarjemte