Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1866, sida 2

narare inkomstbeloppet ökas? Detta var ust skickligheten, och ministåren utförde let just på de grunder, hvilka de konserativa förlöäjligade, förklarande dem vara uinerande, samt hvilka de ännu blott till välften förstå och erkänna. Då Peel kom parlamentet, var han, ehuru nästan en yngling till åren, omätligt öfverlägsen såsom finansier mängden af männer, hvilka mvände en mannaålder att diskutera fihansväsendet, emedan under det de hakale sig fast vid gamla föråldrade satser, hans lysande skarpsinnighet hade funnit sanningen af de stora principer, till hvilka Adam Smith då nyss hade gifvit vetenskaplig form. Af samma s Gladstones ministöre märkvärdigt lycklig Finansministern var innerligt öfvertygad om dessa principers stora vigt och intlynde, genom att låta dem verka och användas i hvarje del af ekonomien. Ilans srund var att beskattningen skulle befrias rån minsta anledning till eller färg afskydd protektionism), att det var hans skyldighet att indritva de nödiga beloppen på minst kännbara vis för folket och att alla privata intressen, som kommo i kollision med landet, skulle asidosättas. På dessa srundsatser utsådde Peel frön till en sinansresorm, hvartill han gaf ett storartadt uttryck genom upphäfvande af spanmålsullen. Dessa voro de grunder som ft mledde Gladstone att sopa bort en mängd ilagor, hvilka, under det de tyngde hanleln, äfven förlamade inkomsterna; föranedde honom att borttaga skyddstullen på vin; att nedsätta tullen å the; att stryka hort nära halfva inkomstskatten, och att borttaga skatten å kunskap, den största välgerning af allt. Detta är den man, och detta är den ministere, som nu genom intriger blifvi tagna från styret. Och hvem skall nu aga makten i hand? Jo, just de min, som äro protektionister, och hvilka ej låna rat åt talet om frihandel och som stänligt halta i gamla fotspår, såsnart någon större ekonomisk reform kommer ifråga Dessa äro de män, som hotade Peel nia nan nedslog det skamliga landtbruksmonopolet och hvilka åter hotade Gladstone, då han ref i stycken det än mera förhatliga monopolet i skolväsendet. Dessa män villc :j erkänna den fransyska handelstraktaten och hvarje försök vi göra att gifva våra inanser den nödiga vetenskapliga fullkomigheten fördöma de. Fåfängt må de ga, att de konservativa äro lika gods rihandelsvänner som de liberala. Mono: poler, hvilka för frihandeln äro en stygelse, är just quintessencen i deras tro, så t ehuru Smiths m. fl. föreskrifter jemi ro i deras mun, framlyser dock den gamla konservativa böjelsen, såsnart ett försök söres att gifva föreskrifterna en annan ydning. Ej heller är det sannt att vint nafva nått den ståndpunkt der våra finan siella arbeten må upphöra, och att de enda som återstår är att skörda hvac Peel och Gladstone utsått. Ekonomiske reformer af omätlig vigt återstå ännu, ocl dessa reformer vilja de konservative mot arbeta ännu bittrare än år 1846. 2