Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1866, sida 3

anlända sednaste telegrammen tillåta oss att närmare bestämma de preussiska och österrikiska armåernas ställning i Böhmen. De strider, som egt rum, hafva icke hämmat preussarnes framryckande, men likväl fördröjt det för flera dagar. Man antager att general Gablenz, hvars trupper varit engagerade dessa fäktningar, af Benedek fått den uppgift att motsätta sig preussarnes framryckande, tills hufvudmassan af österrikiska hären hunnit koncentrera sig längre mot söder. Detta har också skett. Gablenz har icke haft styrka nog att skydda alla de positioner, som han skulle hålla, men den fasthet, hvarmed hans trupper i tre dagar uppehållit preussarnes invasion, har gifvit österrikiska öfvergeneralen tid att samla sina krafter, som voro spridda öfver en lång linie. Denna koncentrerade rörelse bör det utan tvifvel tillskrifvas, att österrikarne utrymt Osviecim i Galizien (tätt intill schlesiska gränsen). Man torde erinra sig, att första österrikiska armökåren, som var förstärkt med sachsarne, hade framskjutit sina förposter mot norr till Bodenbach och mot öster till Teplitz, för att sålunda beskydda Prag. Då prins Fredrik Karl framryckte genom Reichenbach och Turnau, hade den dragit sig tillbaka till Iserdalen, för att kunna angripa den framryckande armåen i flanken vid Jung-Buntzlau och Mänchengrätz. Man vet nu, att de preussiska truppernas numeriska öfverlägsenhet besegrat detta hinder. Sedan österrikarne tillbakakastats till Firstenbrick, skulle de återupptaga sina operationer genom att stöda sig på Gitschin. Den af Benedck besallda koncentrationen hade emellertid till följd, att man öfvergar denna plan, och öfvergeneralen drog till sig den armå, som skulle stå vid Gitschin. Den samlade österrikiska styrkan drager sig således. från två sidor tillbaka till den jernvägslinie, som går från Pardubitz till Josephstadt och norr om denna fästning delar sig i två delar. Denna linie beherrskas af den vigtiga fästningen Königsgrätz, som ligger nedanför Josephstadt i Elbedalen, der den lilla Adler infaller i Elbe. Elbedalen, hvilken går i samma riktning som jernvägen, sträcker sig från Riesengebirge ned till Pardubitz, der den vänder sig mot öster och sedan mot nordost tvärs igenom Böhmen, Sachsen och Preussen. Krigsoperationerna, från hvilka man afstätt i Iserdalen, torde nu blifva återupptagna i den öfra Elbedalen. De torde få en afgörande betydelse, och efter all sannolikhet kan man vänta en afgörande batalj mellan de två fiendtliga härarnes hufvudmassor. Om österrikarne, stödjande sig på fästningarne Königsgrätz och Josephstadt, segra, blifva deras motståndare krossade och utkastade ur Böhmen. Segra deremot preussarne, skola de kunna göra sig till herrar öfver den jernvägslinie, som öfver Pardubitz och Bränn ir stora hufvudvägen till Wien. De sednaste operationerna (intill 1 Juli) hafva blott varit förberedelserna till den stora slagtning, som förestår, och hvars resultater skola beteckna en afgörande epok i fälttåget. Re —— — — — ss —