Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1866, sida 1

de af Gjörwell och herr Riom, Rosas fader, hvarjemte Alma, till sin öfverraskning. äfven återsåg sin faders gäst, hvilken för första gången visade sig der uppe. Sedan Figueras blifvit presenterad för Rosa såsom husets gäst, begaf man sig ut i matsalen, ett stort, luftigt rum, som medelst öppna arkader stod i förbindelse med långa, smala gallerier, på . sidorna hvarigenom luften fritt spelade. Middagen blef ganska animerad genom de båda äldre herrarnes glada lynne. Isynnerhet bidrog monsieur Riom med sin fransyska liflighet och fryntliga godmodighet till den allmänna trefnaden. Äfven Figueras visade sig ovanligt språksam och verkligen älskvärd, ehuru han ej förlorade det minsta af det manliga allvar och den nästan omedvetna öfverlägsenhet, som i så hög grad utmärkte honom. Den sköna Rosa, som genom Almas skildring redan på förhand blifvit intresserad för den ståtlige spanjoren, observerade honom oförmärkt. Hon, som förr alltid varit van att beherrska de unga männen och att se dem vid sina fötter, erfor en känsla af blyghet och underlägsenhet inför denne man, som visserligen visade henne den finaste uppmärksamhet, men ej det minsta spår till detta afguderi, hvarvid hon var van. IIon fann här en man sådan hon ofta drömt sig, en herrskare, hvars allvarliga drag antydde kraft och en oböjlig vilja. Alma deremot kände sin instinktartade fruktan för denne man ökas, och hon undvek att möta hans djupa, stadiga blick, som ofta riktades mot henne. Sedan middagen fortgått en stund utropade herr Riom, i det han med den under sin feta haka knutna servietten torkade sig om munnen: — Iomerre! Så när hade jag glömt att hels: dig, Rosa, från en kär vän, den stackars Gana Ja, ja, ursäkta, mr Gjörwell, jag vet att ni inte gerna hör det namnet, men den unge mannen äl! en intim vän till min familj. Härvid flög ett le ende öfver hans klotrunda ansigte.