Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1866, sida 1

AAAA — sättLUN ning, utgöra vilkor för framgång äfven på stridsfältet. Medan buset Habsburgs hufvudarm sålunda blifvit slagen i Böhmen, har Österrike vid sin sydvestra gräns en fiende, som nyligen med öfverdädig djerfhet kastade sig in i det af fästningar, förskansade positioner, floder och sumptrakter uppfyllda Venetien och med 35,000 man mot 65,000 levererade de kejserlige en slagtning, som, tastän den utföll till de sednares förmån, lärde dem, att de hafva äfven på denna sida att göra med en fruktansvärd motståndare och knappt kunna vänta annat in nederlag, om de skulle våga uppsöka honom på andra sidan Mincid uppå hans eget område. Italien eger derbredvid en flotta, öfverlägsen Österrikes, och beherrskar med den det Adriatiska hafvet. Slutligen komma till allt detta oroande symptomer från Ungern, som, om de finge tid att mogna till öppen resning, skulle, i samverkan med de yttre fienderna, kunna tillintetgöra Habsburgska monarkien. Under sådane förhållanden är det icke underligt, om Österrikes kejsare och hans rådgifvare fått ögonen öppna för den asgrund, vid branten af hvilken han står och i hvilken en olycklig fortsättning af kriget sannolikt skulle störta honom, och verlden har nu fått bevittna det märkvärdiga skådespel, att den stolte Habsburgaren vändt sig till fångens på S:t Helena politiske arftagare, den napoleonske uppkomlingen, och till honom, som beröfvat Österrike Lombardiet och hegemonien uti Italien, afträder konungariket Venetien samt begär hans goda tjenster för att förskaffa Osterrike fred med dess fiender, allt under det han förklarar sig vara omvänd till de idter, hvilka kejsar Napoleon uttryckt i sitt märkvärdiga bref af d. 11 Juni till sin utrikesminister Drouyn de Ihuys. Hvilka dessa idåer äro, derom kunna vi icke bättre påminna våra läsare än genom att åter en gång in extenso framlägga detsamma till genomläsning, hvilket vi göra desto heldre, som skrifvelsen nu, då man läser den i belysningen af sedermera fullbragta fakta och med tanken på att den numera är att betrakta som ett program för fredsarrangementerna, får ett utomordentligt ökadt intresse. Skrifvelsen har följande lydelse: ..Herr Minister! I det ögonblick, då de fredsförhoppningar synas försvinna, hvilka hade förmått oss till konferensens sammankallande, är det väsendtligen af vigt att genom en rundskrifvelse till de diplomatiska agenterna i utlandet lemna upplysning om den ide. som min regering föresatt sig att bringa inför den europeiska rådsförsamlingen, samt om den hållning, som den tänker intaga gentemot de händelser, hvilka nu förberedas. Detta meddelande skall ställa vår politik i om rätt dager. Om konferensen kommit till stånd, så hade ildert språk måst vara klart och tydligt. Ni hade i mitt namn måst förklara, att jag skulle tillbakavisa hvarje tanke på utvidgning af franska området intilldess den europeiska jemnvigten rubbades från någon annan sida. I verkligheten skulle vi endast kunna tänka på en utvidgning af våra gränser. om Europas karta säåndrades till uteslutande fördel för någondera af stormakterna och om någon af de till Frankrike närgränsande provinserna fritt önskade att få anÅsluta sig till oss. Så länge icke dessa omständigheter inträda, håller jag det särdigare för vårt land att framför sådana landvinningar föredraga den oskattbara fördelen att lefva i godt förhålande med våra grannar, i det vi respektera deras oberoende och nationalitet. Intagen af dessa åsigter och utan något annat wål för ögonen än fredens upprätthållande. hade jag appellerat till England och Ryssland, för ast gemensamt rikta ett försoningens ord till de tviStande parterna; den enighet, som rådde mellan de nestrala makterna, borde redan i och för sig ; hafva varit en pant för Europas säkerhet. Dessa makter hade lagt sin stora opartiskhet i dagen, då de fattade beslutet att inskränka diskussionen esi konferensen till endast de svafvande frågorna. tl För att lösa dessa frågor, ansåg jag för nödigt att beröfva dem den diplomatiska slöja, som h de dem, och att taga i allvarligt öfvervägaude så ÅVKal furstarnes som folkens legitima önskningar. Den konflikt, som yppats, har tre orsaker: det illa begränsade geogratiska läget af Preussen, Tysklands sträfvan efter en politisk omgestaltning, mera öfverensstämmande med nationens behof, och nödvändigheten för Italien att försäkra sig om sitt nationella oberoende. De neutrala makterna kunde icke vilja inblanda sig i de fremmande staternas inre angelägenheter. Trots detta hade de hof, hvilka tagit del i affattningen af den tyska förbundsakten, rättighet att pröfva huruvida de begärda förändringarne icke voro så beskaffade, att den bestående ordningen i Europa riskerades. . Hvad oss beträffar, skulle vi för mellanstaterna i tyska förbundet hafva önskat en innerligare förbindelse, en kraftigare organisation och en mera OL Det nva biträdet visade snart, att han