Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1866, sida 1

— Var örfvertygad, sköna sennorita, att jag räknar timmarne till detta återseende. VIII. Svartsjukans frukter. Drottningen slafvinna. Ett väckt samvete. Dödsfaran. En lojal motståndare. Krigsförklaring. Sedan de tilldragelser jag nyss skildrat hafva dagar och veckor ilat hän öfver det lilla fredliga samhället bland S:t Barthelemys klippor. — För den ytlige betraktaren efterlemnar en så kort tiderymd oftast föga spår, men för den, som forskar djupare, erbjuder hvarje dag, hvarje timma nya vexlingar, framkallade af de större eller mindre revolutioner, som ega rum i menniskornas inre. Hvarje individ är ju en liten verld för sig, der sorgen och glädjen sprida skuggor eller dagrar. Så var äfven förhållandet med de personer, som läsaren redan lärt känna i denna berättelse. De frön Rosa Riom utsått i Almas hjerta vid sitt besök hade redan skjutit upp och burit frukt. Den ädla, finkänsliga unga flickan, som så förtroendesullt bortskänkt sitt rena bjerta, hade intagits af en djup smärta blandad med rättvis harm. Fåfängt talade hennes hjerta till Ganas försvar, hon lyssnade ej dertill, emedan hon ansåg denna röst partisk, och med kärlekens besynnerliga åtrå att vilja plåga sig sjelf, slöt hon sin sorg inom sig och förbjöd Dido alla vidare efterforskningar angående den sårades tillstånd. Ett bref, som den stackars Gana slutligen lyckats att genom Dido tillsända henne, måste den trogna gumman efter en allvarlig tillrättavisning återbära ouppbrutet till den unge mannen, som nu å sin sida intogs a! förtrytelse och misstankar angående Almas känslor Figueras vistades ännu alltjemt hos Gjörwell. hvars förtroende till honom dagligen ökades, sedan spanjoren antagit hans tillbud att tillsvidare enga gera sig hos honom och biträda honom i han: