Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1866, sida 1

sig. Hon vände sig om och såg Rosa stå vid pianot, samt tårar strömma från hennes ögon. Huruoutgrundlig är ej menniskonaturen! Denna sköna, lidelsefulla, firade och hjertlösa qvinna erfor det djupaste intryck af tonernas makt. Musiken verkade oemotståndligt på henne och talade till hennes innersta. Och likväl hade hon sjelf aldrig gifvit sig tålamod att lära sig något instrument. Alma förskräcktes nästan öfver den verkan hennes toner frambragt. Det blef nu hennes tur att bedja Rosa om ursäkt. — Kom, fortfor hon, så skola vi taga en promenad i trädgården och göra ett besök hos blommorna. Den värsta hettan är förbi, och vinden har åter vaknat. Tigande fattade Rosa sin hatt, och de båda flickorna lemnade kiosken. Tiden var redan temligen långt framskriden, och det återstod endast omkring en timma tilldess middagen serverades, hvilket här vanligen sker klockan fem på aftonen. Naturen började så att säga morna sig efter den dvala, hvari dagens flammande stjerna hade försänkt henne. Nordostvinden ruskade muntert både träd och blommor samt tycktes hviska: , Vak upp! Bin och kolibris surrade om hvarandra 1 det numera icke brännande solskenet, och foglarne stucko fram sina hufsuden mellan trädens löfmassor samt lockade hvarandra. (Forts.) Koleran i Stettin är i aftagande. Den 138 Juni insjuknade 68, men den 24 endast 40 personer, af hvilka 19 dogo, och sedermera har antalet af de insjuknade hvarje dag kata. Den 24 hade 894 personer insjuknat och 501 aflidit.