Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1866, sida 1

Alma hyst om sin älskling, och utan hvilken hon ej skulle hafva skänkt honom sitt hjerta, föll det henne knappast in att betvifla Rosas förmodan. Gana älskade således en annan, och det var ju äfven förlåtligt, ty Rosa var så skön; men hvarför hycklade han då kärlek äfven för henne sjelf? Alma förebrådde sig bittert att hon gifvit vika för hans ifriga böner och beviljat honom mötet i trädgården. Det hade säkert minskat den aktning hon åtminstone hade rätt att fordra af honom, ehuru hon ej egde hans kärlek! Medan dessa tankar genomkorsade den unga flickans hjerna, hade ett afbrott i samtalet uppstått. Slutligen bröt Rosa denna tystnad. — Jag gjorde orätt uti att anförtro dig denna obehagliga sak, ty du har synbart blifvit förstämd. Förlåt detta tel af min vänskap. Med ett vemodigt leende räckte Alma henne handen och sade: — Jag tackar dig tvertom för detta vänskapsbevis, och jag lyckönskar dig att hafva vunnit den älskvärde Ganas kärlek. — Jag kan ej mottaga din lyckönskan, svarade Rosa och hennes vackra ögon blixtrade till, ty Gana har aldrig till mig yttrat ett ord om kärlek, endast hans blickar hafva antydt en ömmare känsla. Men nog nu härom; vill du vara riktigt älskvärd, så öppnar du ditt piano och sjunger någonting för mig. Du vet hur högt jag älskar musik. Alma kufvade sin smärta samt satte sig till pianot. Nästan medvetslöst ilade hennes fingrar öfver tangenterna, och i tonerna gaf hon sin smärta luft. Slutligen började hon sjunga en vemodsfull romans, som skildrade en bruds klagan vid sin brudgums graf. Hon återgaf de rörande orden och melodien med en verkligen öfverväldigande känsla och innerlighet. När den sista tonen förklingat satt hon orörlig likasom försänkt i en dvala, till dess hon plötsligt väcktes af en suck bakom