Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1866, sida 1

högt, ehuru jag ej ännu för honom erfar samma känslor han tycks hysa för mig. Härvid tystnade Rosa och dolde till hälten sitt sköna ansigte bakom solfjädern, medan hon förstulet betraktade den bleka Alma, som tryckte sin högra hand hårdt mot sitt klappande hjerta. — Fortfar, jag ber, bad Alma efter några ögonblicks paus. — Jag har meddelat dig detta, så att du så mycket bättre kan uppfatta uppträdet på balen samt dess troliga följder, återtog Rosa. Och nu omtalade hon den tilldragelse läsaren känner, huru Gana dansat med henne, hans missöde med glaset samt PEtangs sårande ord. — Min öfvertygelse är, fortfor hon, att Gana af kränkt stolthet, och kanske äfven drifven af en orättvis svartsjuka, utmanat Itang, samt att de duellerat under sken af ett jagtparti. Alma satt alltjemt stum och blek. Rosas förmodan var så sannolik att den nästan var otvifvelaktig, ty Alma visste att Gana ofta besökte Rioms gästfria familj, och hon kände äfven TEtangs kärIek till den sköna Rosa. Det var således troligt att han af väl berättigad svartsjuka antagit Ganas utmaning; allt antydde hennes älsklings trolöshet. Hennes själsstyrka svigtade, och endast hennes stolthet tillbakahöll hennes tårar. — Jag behöfver ej bedja dig att iakttaga den djupaste tystnad angående denna ledsamma affär, fortfor Rosa, ty både jag och de unga herrarne, som deltagit i den sannolika duellen, skulle annars blifva komprometterade. Lyckligtvis märkte endast några få personer tilldragelsen på balen; och de hafva troligen ej lagt den på minnet. — Jag lofvar att motsvara ditt förtroende, sade Alma tonlöst och lutade sig derefter tillbaka mot kuddarne, rädd att förråda den storm, som rasade i hennes inre. Det är besynnerligt hvad kärleken är benå gen att plåga sig sjelf! Oaktadt den höga tanke