Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1866, sida 1

— Hvarför betraktar du mig så frågande? fortfor Rosa. — Dina ord tyckas innebära ett tvifvel angående förloppet af olyckshändelsen. — Ja, jag kan omöjligt inse huru man kan träffas i venstra armen af sitt eget gevär. — Du tror således att någon annan af våda — — Jag tror ingenting, jag förmodar endast, och jag stöder mina misstankar på vissa tilldragelser under den sista balen hemma hos oss. — Förklara dig närmare, jag ber dig! utbrast Alma, som för ett ögonblick glömde sin försigtighet. — Jag vidrör ogerna detta ämne, sade Rosa, hvarvid hennes förtrollande ögon antogo ett uttryck af ljuf förvirring och outsäglig melankoli, ty kanske att mitt lifliga deltagande för Gana har vilsefört mitt omdöme. Härvid fläktade hon några gånger med sin solfjäder, likasom för att söka dölja sitt ansigte. Alma kände ett smärtsamt stygn i sitt hjerta. Det var svartsjukan, som der sköt sin första brodd. Hon brann af begär att få höra mera, men derjemte kände hon instinktmessigt nödvändigheten af att vara på sin vakt, och hon sade med konstladt lugn: — Men om dina förutsättningar stå i samhand med några tilldragelser under balen, så delas de troligen af flera som bevittnade dem. IIVilka tilldragelser menar du? Med en tilltagande förvirring, som gjorde henne ännu mera förtrollande, svarade Rosa: — Nå väl, dyraste Alma, jag vill ej ha några T hemligheter för dig, du den käraste af mina vänlinnor. Genom den allmänt kända, mångåriga ovänskap, som herrskat mellan din och Ganas familjer. sär det naturligt att du ej intresserar dig för honom och således ej kan veta att han är en gerne och ofta sedd gäst i vårt hus. Jag erkänner öppet att jag skattar den ädle, högsinnade unge manner