Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1866, sida 1

ett enda leende. Synbart stött började den lille upptågsmakaren att förarga papegojan i taket. Omkring kiosken herrskade den djupaste tystnad, ty solens förtärande strålar förlamade allt Foglarne sutto dolda mellan bladen, hvilka knappast rördes af den minsta vindflägt. Inne i den jemförelsevis svala rotundan, der Alma befann sig, rådde ett behagligt halfdunkel, men äfven här var det tyst, ty Amor hade tröttnat gräla med papegojan, och foglarne i volieren sutto stumma på sina pinnar. Trött både till kropp och själ tog Alma slutligen plats i hängmattan, började sakta gunga fram och tillbaka samt försjönk slutligen i ett tillstånd midt emellan sömn och vaka, Hon såg och hörde allt omkring sig, men hennes orc hade upphört och det lätta vinddraget samt blomdoftet försatte henne i detta dvallika tillstånd, hvarunder söderns qvinnor bortdrömma tre fjerdedelar af sin lefnad. Hon visste ej huru lång tid hon bortdrömt på detta sätt, då hon plötsligt hörde lätta fotsteg i portiken, förhänget drogs åt sidan, och ett ung fruntimmer, strålande af skönhet och lefnadslust inträdde i rummet. Alma återkom ögonblickligen till verklighe ten, reste sig något och igenkände i den nykomns den sköna Rosa Riom. God morgon, vackra drömmerska! utbrast Rosa och skyndade fram till Alma, jag hoppas at jag ej störde dig i någon skön dröm, Det vorc skada, ty det är bland de få lyckliga ögonblick som förunnas oss stackars flickor! — Ah, hvad ser jag, Rosa! utbrastAhme och hoppade lätt ned från hängmattan, hjertlig välkommen, och låt mig på samma gång tacka dis för sednast. De båda flickorna omfamnade hvarandra, ocl Rosa återtog, medan hon lossade banden på sir halmhatt: Nu stannar jag qvar hos dig tills fran