Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1866, sida 1

praktiskt skulle kunna ernås, dess vilkor och dess konseqvenser. Oaktadt talaren lifligt önskat att det skandinaviska medvetandet skulle gjort sig kraftigare gällande under de kritiska tider som vi nyss genomgätt, så kunde han för sin del icke sörundra sig öfver att detta sträfvande icke nu och under de mångfaldiga brydsamma och svåra omständigheter som egt rum, kunnat bära fullmogna frukter. Han hade tvärtom haft anledning att med glad förvåning se, att detta sträfvande slagit långt djupare rötter, än man efter en så kort tids bristfälliga och oklara arbete för saken skulle kunnat förmoda och att det verkligen endast var sammanträffandet af en mängd de mest olyckliga och hinderliga omständigheter, som gjorde att det rätta ögonblicket nu gick obegagnadt förbi. Vill man nu, åtminstone i vårt land, verka något för den nordiska enhetstanken, må man alldeles uppgifva att vädja till känslorna; på den vägen är gjordt hvad som kan göras. För dem, hvilkas skandinavism endast består i mer eller mindre poetiska sympatier, är redan tillräckligt taladt och skrifvet; deras känslor hålla ofta föga stånd i pröfningens stund, äfven om den under sådana något gynnsamma konjunkturer, som den vi t. ex. just nu för ögonblicket ha, skulle manifestera sig i vältaliga ord och klingande dikter. Vill man på fullt allvar vinna praktiskt politiskt folk för saken, så måste man taga den praktiskt och så klart som möjligt söka bestämma för sig hvad som närmast åsyftas. Alla uppriktiga skandinaver i vårt land äro visserligen fullt ense derom, att det danska Slesvig bör återvinnas åt Danmark och de hoppas af allt sitt hjerta att så skall ske; men att uppställa detta Slesvigs återvinnande såsom en lösen, en fana för det skandinaviska sträfvandet i Sverge och låta det utgöra de skandinaviska föreningarnes väsentliga program, det vore höjden af dårskap. Långt ifrån att göra propaganda i skandinavisk riktning skulle man derigenom omöjliggöra hvarje framåtskridande af saken. Just den hufvudinvändning, som man nu får höra från dem, som man helst skulle vilja öfvertyga om det skandinaviska sträfvandets berättigande och oafvislighet är den, att det icke finnes någon skandinavisk fraktion i Danmark, att det hittillsvarande skandinaviska partiet endast ville begagna skandinavismen såsom ett medel för att derigenom behålla Slesvig, men att, då detta misslyckats, sakna de allt intresse för skanainavismen i och för sig sjelf. Läksom jag derföre tror att ett kraftigt skandinaviskt sträfvande innebär och medför en räddning för det danska elementet i Slesvig, så tror jag å andra sidan, att om detta sträfvande skall kunna bli kraftigt i vårt land, så måste vi här söka basera det på en grundlig insigt derom, att skandinavismen är praktiskt nödvändig för alla tre länderna, samt att den är praktiskt utförbar. Sedan diskussionen om andra punktens första moment härpå förklarats slutad, framställdes proposition å ofvamämnda resolution, som af mötet antogs, hvarefter man öfvergick till behandling af andra punktens andra moment. Dr Sohlman formulerade ett förslag till resolution af innehåll, att de nordiska föreningarne borde verka för närmanden mellan de tre folken i de riktningar, som äro angifna i andra nationalekonomiska mötets resolutioner, och särskildt att de skulle sluta sig till den af sistnämnda mötes fjerde sektion föreslagna om en anmodan till universitetslärarne i nordiska språk att taga initiativet till ett möte, som skulle förhandla om enhet i rättskrifning m. m. Resolutionen bifölls. Grosshandlaren Fritsche (från Kjöbenhavn) yttrade sig om medlen att ävägabringa sådana närmanden och påpekade dervid särskildt utbredande af solkskrifter öfver den nordiska frågan, samt vigten af att vid representantvalen verka för, att de praktiska enhetssträfvandena måtte få målsmän i de lagstiftande församlingarne, Tal. föreslog slutligen en resolution, att de nordiska föreningarne böra erkänna den af grefve Hamilton utgifna ,, Nordisk Tidskrift: F