Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 2

vertygelse om de sökta målens nödvändighet; örvissade som vi kunna vara att, om insigten denna nödvändighet för alla blir lika klar som den redan är för oss, folkens styrelser, när tiden manar, skola följa folkens vilja. Omedelbart åter kunna vi verka med hänsyn till sådane speciella mål i ekonomiska och sociala hänseenden, som inom de olika länderna måste behandlas af lagstiftningen. IIvarje lag som befordrar det enskilda folkets sanna utvec kling skall ock derigenom närma det: till de öfr De steg som på denna väg gas leda efterhand till samma slutpunkt som de Emellertid torde de böra i diskussionen jas, äfven derföre att man så förekommer det vanliga som skadliga missförståndet, att de nordiska föreningarne åsyfta omedelbart politisk handling. En tredje fråga åter den om de medel som lämpligast för ändamålet böra användas. anhåller derföre, att ordföranden behagade reslå församlingen att i denna ordning behandla den uppställda frågan, samt att, om denna godnes, ordet måtte åter lemnas mig för att yttra mig öfver den första af dessa frågor. Efter det prof. Hamiltons hemställan bifallits, yttrade han ungefär följande ord: Då diskussionen nu skall röra sig om de punkter der föreningarne böra endast förbereda den allmänna meningen, så vill jag fästa uppmä samheten på hvad som i detta afseende synes mig företrädesvis vara af vigt. Den första punkt, på hvilken föreningarne skola söka att fästa den tänkande allmänhetens blickar, emensamma försvaret. På denna frågas allt annat. Vi måste söka igt utreda denna fråga, på det att en hvar må inse huru mycket norden skall vinna i trygghet åt alla sidor genom ett gemensamt försvar. Vi blifva ändock ingen stormakt, men vi skola kunna försvara oss, om vi g det illsammans. Blir en klar insigt häri allmän, då r det min öfvertygelse att allt annat blir lätt att vinna, huru aflägset och oupphinneligt det nu kan synas. Tillika är försvarsfrågan af sådan art att den i sin allmänhet lätt kan uppfattas af kojans son lika väl som af den högt uppsatte, och denna skandinavismens hjertpunkt är sålunda tillika den, på hvilken vi lättast kunna nå till den stora mängden af folket. Men derjemte är det vår pligt att ke dölja, att antagande af en inbördes pligt att försvara hvarandra ej kan stanna endast dervid, utan måste leda till ytterligare konseqvenser af en politisk anslutning. Ty för att försvaret skall kunna vara gemensamt fordras ock att den politik som vi försv skall vara densamma och åtminstone ej stridig, hvilket endast är möjligt medelst gemensam diplomati, det är att nordens tre länder i förhållande till alla öfriga framstå såsom en enhet. Slutligen är det ock i nutiden — som ju fordrar folkens fria sjelfbestämningsrätt och deltagande i alla angelägenheter — otänkbart att sådane angelägenheter som diplomati och försvarsväsende kunna fortgå utan en gemensam representation för de angelägenheter, med hänsyn till hvars möjlighet man i öfverensstämmelse med den faktiska verkligheten i Nordamerika och Schweiz måste tillgodose både folkens antal och folkens relativa betydenhet. För en klar uppfattning af dessa punkter är det derföre. enligt min åsigt. som föreningarne hvar på sitt håll böra verka. Professor Schoultz, som redogjorde för opinionerna rörande denna fråga i rikets andra stad, framhöll att den tvekan, som der röjde sig, väsentligen hade sin grund i bristande ånsigt om möjligheten för de tre rikena att ordna ett tillräckligt gemensamt försvar. Derföre hade man i Nordiska Föreningen i Göteborg (för hvilken talaren är ordförande) ej uttalat ett bestämdt politiskt program, utan ansett sig böra stanna vid att främja sådana åtgärder, som de, med hvilka den föregående talaren betecknat blott den ena sidan af de skandinaniska föreningarnes verksamhet.