Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 2

fixerade gumman. — tala ut, har någon olycka träffat honom? Tala, — jag befaller sig det! fortfor hon häftigt. — Herre Jess, det unga blod! mumlade gumman förskräckt, — jo, si miss, det vara som så, — men det inte alls vara farligt, — att massa Gana, massa Stinkfish, TEtang och många andra massas fara på jagt till Five Islands i morse. — Massa Ganas gamle Schip tala om alltihop. — Massas komma fram, — äta frukost och gå inåt ön. Skott smälla, och om en stund komma massa Stinkfish springande och ropa åt niggers i båtarne att komma upp och ta åror med sig. Massa Gana halka under jagten, hans skott smäller och träffa honom i venstra arm. Alla resa hem — och doktor säga att det inte vara farligt, — men massa Gana ligga länge till sängs Medan Alma afhörde gummans berättelse, kände hon sitt hjerta likasom sammantryckas af en jernhand. Åter tänkte hon ofrivilligt på Figueras, och att hennes första sammanträffande med honom egt rum just samma dag som hennes älskling drabl bades af detta missöde. Oaktadt sin bildning och sitt förstånd var hon ej fri rån en viss öfverspändhet, en följd af hennes ensamhet. Hon sökte emellertid bekämpa sina dystra aningar och sade till negressen med temligen fast röst: — Laga att du redan i qväll får reda på hur den sjuke befinner sig, men var framföral llt försigtig. Ingen bör ana att du kommer å mina ägnar. Utforska mr Ganas tjenare. Du behöfver inte följa mig. — Jag väntar din återkomst i min ängkaunmare. Med dessa ord skyndade hon hastigt bort åt boningshuset; Dido släckte ljusen i kiosken, stängde den och stultade äfven bort, hvarefter den månbelysta trädgården låg der så fridfall och drömmande, medan nattvinden i jemna pauser rasslade bland trädens löfmassor, likt djupa andetag från den slumrande naturens jättebröst.