Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1866, sida 2

klippmurar, och hettan härstädes kändes redan tryckande. Odlorna, som lågo och gassade sig i solbaddet, kilade undan mellan remnorna i klippblocken vid fremlingarnes annalkande, och ett par sånger varseblefvo de några af de raggiga, förvildade getter, hvaraf ön öfverflödar, och hvilka med otrolig snabbhet ilade bort öfver branter och raviner. Efter en fjerdedels timmas mödosam marsch uppnådde våra vandrare en täck, grönskande däld, hvars mjuka gräsmatta tycktes inbjuda till hvila och der hettan mildrades af hafsvinden, emedan denna dal öppnade sig åt kusten till. Stenqvist observerade här en hög af stenblock, synbarligen appförd af menniskohänder, men för ögonblicket reflekterade han ej vidare deröfver. LEtang stannade nu och förklarade att man ej behöfde gå längre. Man gjorde således halt, och Lovett samt Stenqvist gingo något afsides och samtalade sakta n stund, medan IEtang och Gana kastade sig ned i gräset, dock utan att vexla ett enda ord ned hvarandra. De båda vittnena återkommo nu till dem, och Lovett yttrade: -Mina herrar, innan vi göra något vidare denna ledsamma sak, måste jag fråga er ännu in gång om ej affären kan uppgöras i godo? — Jag upprepar, inföll Gana, att om mr Etang vill bedja miss Rosa Riom och mig om örlåtelse, så nöjer jag mig med denna upprättelse. Detta är det enda, som kan förmå mig till en förikning. — IIvad säger mr VEtang? frågade Lovett. — Skulle jag, som är den förolämpade, äfren bedja förolämparen om förlåtelse, svarade Etang högdraget; — aldrig! — Det är onödigt tt förspilla tiden. Låt oss så fort som möjligt ifgöra saken. Iungendera af herrarne vill således ingå o en törlikning?