maderan, ville ej samtalet komma riktigt i gång. Sjelfve FEtang, ehuru van vid dylika affärer, var ovanligt tyst, och när han yttrade något, föreföll det mera bitande än vanligt. Mr Lovett och Stenqvist voro de, som höllo samtalet vid makt, och den förre berättade åtskilliga episoder från en resa i Förenta Staterna, som han företagit året förut. I likhet med de flesta Barthelemyboer hyste han den största beundran för detta land, med hvilket ön äfven har alla sina affärsförbindelser. Ändteligen var frukosten intagen, och de unga minnen beredde sig att vandra inåt ön, sedan de öfverlemnat återstoden af måltiden åt negrer St strängeligen tillsagt dem att ej aslägsna sig från båtarne och att hafva middagen i ordning till klockan tolf. Gamle Schip som i anseende till sin ålder och pålitlighet utnämndes till befälbafvare öfver de andra, lofvade att befallningarne skulle punktligt verkställas, hvarefter de unga herrarne fattade sina bössor och begåfvo sig långsamt uppför branten. Ännu en stund hörde de bakom sig negrernas glada stoj, men slutligen tystnade det, och endast det hesa skriket af en och annan sjöfogel afbröt den högtidliga frid, som herrskade bland dessa klippmassor. LEtang, som bäst kände ön, förde dem alltjemt framåt, och om ej Stenqvist hade varit så upptagen af tanken på den strid, som snart skulle ega rum, skulle det vilda sceneriet omkring honom ovilkorligen hafva hänfört honom. — Ön tycktes hafva varit skådeplatsen för en förfärlig naturrevolution, ty lavablocken lågo å kringkastade och sammanvräkta som om en här af titaner hade ömsesidigt bombarderat hvarandra med klippstycken. Här och der gapade djupa urholkningar i klippmassorna, mellan hvilka smala dälder sträckte sig, beväxta af vild kaktus, aloö, ormbunkar och åtskilliga arter praktfulla blommor, såsom cordia, plumeria m. fl. Flera af dessa dälder voro formligen instängda mellan