Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 1

ÄÄ 2 Man beslöt att diskutera hvar och en af dessa punkter för sig. Under den öfverläggning, som uppstod om första punkten, ifrågasattes straxt i början af docent Fredriksen förslag derom, att man måtte främja frihandeln i de tre nordiska rikena genom afslutandet af handelstraktater dem emellan. Förslaget om ett uttalande i denna riktning understöddes af grossh. Melchior, professorn grefve Hamilton och grossh. Heijman, hvaremot generaltull-direktören Bennich, kandidat Schereigaard, grossh. Muren och prof. Holst erinrade, att traktater endast utgjorde nödsallsutvägar för att få det friare varubytets grundsatser tillämpade i länder, der innu den irriga föreställningen är rådande, att nedsättning i tullatgifter i ett land utgör en förmån för det land, från hvilket varor komma att till det förra landet införas. Det anstode, enligt dessa talares förmening, icke rätt väl ett möte, som förut uttalat sig för frihandelns grundsatser i allmänhet, att besluta en resolution, som utginge från antaganden, principielt så motsatta frihandelns. Nyssberörda frågor gafvo äfven anledniug till åtskilliga uttalanden om hvad man egentligen borde förstå med frihandeln, och man tycktes temligen allmänt vara öfverens om den af hr Nuren. klauttryckta åsigt. att dermed bör förstås befrielse från skyddstullar, så atticke ett lands befolkning onödigtvis betungas genom förbrukningsartiklarnes fördyrande, under det att staten får blott en ringa del af den skatt, som utkräfves af solket. Såsom exempel på huru långt detta kan gå påpekades förhållandet å ena sidan i England, som, med tullsatser på blott omkring 20 artiklar, drager en tullinkomst af 20 millioner Å, medan å andra sidan Österrike, som har tull på alla artiklar och derigenom fördyrar dem för folket, af dem njuter blott 112 million i tullinkomst. Talaren belyste förhållandet äfven med ett exempel från vårt eget land. Af den qvantitet silke-, ylleoch bomullsvaror, som förbrukas i landet, torde omkring en femtedel införas, dervid inbringande en tull af 292 million rdr. Beräknar man nu att hvar och en af de öfriga fyra femtedelarne också fördyras med 2!1, millioner, så blir det en bes kattning ar 12 1 millioner, hvarmed tullen å nämnda varor betungar svenska folket, under det staten deraf erhåller endast 2, millioner. Herr Benneeh lade danskarne på hjertat att genom ett noggrannare kontrollsystem i afseende å varuförseln söka bidraga att förekomma den smuggling, som un bedrifves från Danmark till Sverge, serdeles af bränvin, och hvarigenom icke blott svenska statskassan hlir lidande, utan äfven befolkningen demoraliscrad och slutligen måhända äfven danskastatskassan går miste om inkomst, enär den utan kontroll ufförda varan lätteligen kan mugglas tillbaka till Danmark. Talaren örordade sådana attester. som i Danmark fordras när varor der uttagas från nederlagen för att föras från en dansk hamn till en annan, och genom hvilka godsegaren kan styrka, att varan verkligen blifvit införd på den uppgifna destinationsorten, kortligen samma system, som här påbjudits till förekommande af smugglingen från Haparanda och för åtnjutande af drawbank vid bränvinsutförsel. (irossh. Melchior och Fritsche samt prof. Holst bestredo lämpligheten af en sådan åtgärd, sörmälande hurusom man i Danmark just arbetade på att alldeles få bort de nämnda attesterna såsom för trafiken hinderliga, framhållande sistnämnde talare, att man genom dessa attester i sjelfva verket ålade säljaren att ansvara för, att köparen icke smugglade. Debatten hade, såsom man finner, antagit en mera allvarsam karakter och den egentliga frågan om lifsmedelstullarne, berördes blott i förbigående, såsom då herr Murbgn fästade uppmärksamheten derpa, att Danmark, som drog en betydlig stats inkomst af lifsmedelstullarne. möjligen I kunde ha ett annat intresse än Sverge och Norge: då vidare hv Smith-Petersen med anledning häraf genmälde, att det folk