Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 1

sina bätar för att söka berga hvad som bergas kunde. Ett stycke af storstången med vidsittande märs, rå och rigg flöt i mitt grannska ap. Jag simmade dit, klättrade upp och fann på eselhufvudet ett temmeligen godt skydd mot de glupska hafsvidundren, som jag fruktade. Niggen, som jag kapade med min knif och upprullade, både dolde mig och gjorde mitt läge beqvämare. Hvad jag nu ifrigt bad till Gud att strömmen måtte sätta mig mot land, eller att någon fiskarbåt skulle nalkas! Men jag märkte att jag dref ut till hafs Jag förlorade dock ej modet, ty jag visste att nordostvinden oftast blåser här vid denna tid på året, och jag kunde således hoppas att drifvas tillbaka är den sprang upp. En annan tanke föll mig nu in. Jag var nu troligtvis den enda lefvande varelse, som visste hvar de omätliga skatter vi undandolt befunno sig. Det är sannt att en det al besättningen visste hvad vi hade företagi natten på den lilla ön, men med und g och de sex andra, kaptenen inberäknad, och at hvilka jag sjelf hade bevittuat fyras död under striden, llndå ingen sjelfva göms stället. af en slags yrsel. Jag räg mig äktig, dla njutningar stodo mig till buds, jag skulle sprida ny glans öfver mitt samla namn och bereda mig ett osörgängligt minne. Nu fruktade j: mera än någonsin att blifva uppsiskad af sjö rarne, vilka otvifvelaktigt genom de gräsligaste marter skulle låta mig umgälda sina felslagna för hoppningar om ett rikt byte eller söka tvinga mig att bekänna hvad vi hade företagit på ön. De visste af erfarenhet från sina plundringståg att vi, då fara hotade, alltid undangömde våra skatter. Men jag lugnades snart i detta hänseende; korsarens båtar spanade omkring bland spillrorntills långt fram på gvällen, och slutligen såg jag sjöröfvaren sätta till segel tillbaka mot, Åt Barths och den lilla öu Det var tydligt att d ämnade genomsöka den sistnamuda, men jag visste att 2