Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 1

våra höga relingar. och vår kapten beslöt att om möjligt undvika en ombordläggning med piraterna. Vid middagstiden hade de båda korsarerna hunnit inom kanonhåll för vårt grofva artilleri, och vi började beskjuta dem samt riktade våra skott företrädesvis mot deras rigg. De besvarade emellertid ej vår eld, emedan deras artilleri ej ännu kunde nå oss, samt fortforo att beslutsamt nalkas ossDen egentliga striden började först vid middagstiden. Vi befunno oss då ett par mil sydvest om Saba, en liten ö tillhörig Holländarne, och vinden bedarrade allt mer och mer. Våra skott hade ej tillfogat korsarerna någon synnerlig skada, men deremot började de nu att öppna en liflig och förstörande eld mot oss. Vår fockmast gick öbord och nu aterstod oss endast att sälja våra lif så dyrt som möjligt. Det största af de båda sjöröfvarefartygen lade sig längs sidan om oss, fåstade sig medelst draggar och änterhakar vid oss, och nu började en strid man emot man. Vi slogos som förtviflade, men vi hade ej att göra med menniskor utan med demoner. Våra matroser borjade vackla, piraterna uppgåfvo ett hurrarop och rusade på oss med fördubblad ilver, då plötsligt en förfärlig knall skakade luften, och allt var slut. Elden hade fattat i El Celeridads krutdurk, och både han och korsaren flögo i luften. Då jag åter kom till besinning faun jag ig i hafvet, midt ibland en massa spillror och lik. Jag kände mig nästan fullkomligt oskadad och åg mig omkring. Spiror, stänger, Segeltrasor, stympade lemmar, tågvirke, allt simmade omkring i en massa. Stundom hördes ett svagt rop, och ett hufvud, som försvann under vattenbrynet, antydde em menniskas död. Jag började hoppas att kunna rädda mitt lif och uppnå någon af de när liggande Öarne. Mest fruktade jag för hajarne, som ej skulle dröja att infinna sig, eller att upp fångas af den andra korsaren, som nu satte ut