Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1866, sida 1

ACttit DåttHLITNIIIf1, och 10TKIATAdE UHICU anledning häraf ordföranden, som i fråga härom hade bestämmanderätten, att denna fråga skulle företagas näst efter de punkter, hvilka man hade dagen förut beshit it att nu först behandla. Till följd häraf företogs först till behandling den 4:de frågan, om nyttan och nödvändigheten af hemarbetenas förberedande på lärorummet, och om sättet att dervid tillvägagå. Ganska många talare yttrade sig i detta ämne, och var man i allmänhet öfverens om gagnet af hemarbetenas förberedande på lärorummet i alla ämnen, och detta icke blott för att leda och lätta uppfattningen af det som skall inläras, utan lika mycket för att förebygga en felaktig uppfattning, som en gång rotfästad, vore svår att undanrödja. Det erinrades likväl, att då ynglingare skulle uppfostras till frihet, finge man icke göra sjelfverksamheten öfverssödig, och borde alltså lärarens förberedande handledning icke gå ut på att för lärjungen undanrödja svårigheterna, utan blott att anvisa utvägarne att öfvervinna dem. Dernäst föredrogs den andra frågan: Anses det lämpligt och önskvärdt, att fruntimmer kunde få anställning såsom lärarinnor vid de allmänna läroverken, ej blott, såsom hittills, någon gång skett, i teckning, utan äfven i andra läroämnen? Det syntes ett ögonblick såsom om ingen skulle vilja beröra detta grannlaga ämne, då slutligen tystnaden bröts af lektor Staaff, som förklarade, att ehuru han befarade att flertalet af de närvarande skulle vara benägna att med nej besvara den framställda frågan, tvekade han dock ej att uttala den öfvertygelse han hyste, att läroverken skulle vinna på om de för sina lägre afdelningar tillgodogjorde sig den klarhet i framställningen, den förmåga att handleda och den kärlek till det uppväxande slägtet, som förefunnos hos qvinnan i så hög grad, och i vida högre grad än hos mannen. Då frågan om qvinnans anställning i allmänna värf nyligen förevarit vid riksdagen, och då derunder serskildt blifvit satt i fråga hennes användning äfven såsom lärarinna vid våra skolor, fann talaren sig icke böra lemna detta tillfälle obegagnadt att förklara, att han, på grund af nyss antydda skäl och med anledning deraf att han, som haft tillfälle att åhöra undervisningen såväl vid seminarium för bildande aflärarinnor som i hufvudstadens folkskolor, funnit undervisningen meddelas af qvinnor pårett så utmärkt sätt, att han ansåg de manliga lärarne hafva mycket att af dem inhemta, ansåg lämpligt och önskvärdt, att qvinnor kande få anställning såsom lärarinnor i elementarläroverskets lägre afdelningar: Talaren hyste det Hopp, att. denna. fråga skulle en annan bång vinna mer uppmärksamhet än måhända nu blefve händelsen, och detta så mycket heldre som under den närvarandå tiden klagan fördes, att manliga lärarekrafter började tryta. Ivertemot den förmodan, som lektor taaff hade uttryckt, och hvilken säkert delades af många utom lärarekåren stående, hördes en stor del af församlingen ljudligt instämma i Herr Staaffs yttrande, en företeelse, som vi anteckna såsom ett rätt märkligt tidens tecken, hvilket: helt säkert icke. skall af regeringen lemnas obeaktadt, då hon kommer att taga denna vigtiga fråga i öfvervägande medpanledning af ständernas skrifvelse i ämnet. General Hazelius delade hr Staaffs åsigter, anseende han äfven klokheten bjuda, att, i likhet med hr Staaff, icke på frågan lemna ett obetingadt svar, utan inskränka bejakandet till hvad som rörde skolans lägre afdelningar, der talaren ansåg qvinliga lärare kunna uträtta mycket godt, helst genom den dem egendomliga förmågan att upprätthålla diseiplinen bland mindre gossar. Kyrkoherden Ekdaht ansåg frågan principielt ej kunna besvaras med annat än ja, ty det vore rättvist och billigt, att allt finge gälla hvad det kan, och man hade dessutom redan en erfarenhet att stödja sig vid, men talaren trodde dock, att man till en början borde bereda tillfälle för fruntimmer att förvärfva de för lärarekallets utöfning erforderliga insigter. Frågan vore alltså en framtidsfråga. Lektor Blomstrand uttalade sig emot all principiel skillnad, vare sig på högre eller lägre stadier. Man uppfyllde sitt kall ej åsom man. eller såsom qvinna, utan såsom menniska. Magister Selllick fästade uppmärksamheten på, att fråga här icke vore om qvinliga lärares lämplighet för högre eller lägre afdelningar, hvarom olika tankar kunde förefinnas, utan om deras lämplighet att undervisa i hvad ämne som helst, och derpå måste man svara ett obetingadt ja. lektor Anjou var den ende talare som tycktes vilja gifva ett afböjande svar på frågan. Han bestred icke egentligen hvad föregående talare anfört, men han fann i den omständigheten, att det ej blifvit visadt att qvinliga lärares anställning var ovilkorligen behöfligt, skäl att icke bejaka frågan. I hans tanka skulle man först inrätta elementarskolor för flickor. Sedan qvinliga lärare der visat prof på sin förmåga och sedan det visat sig att öfverflöd på qvinliga lärarekrafter förefonnes, borde det ifrågakomma att anställa dem vid elementarläroverken för gossar: Rektor Viden ville svara ja med den af hr Staaff antydda inskränkning, men ansåg att blott ogifta fruntimmer: skulle N