Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1866, sida 2

Musei bibliotek hålles öppet från kl. 12—1 mid: dagen. Stockholm. Riksdagen. Den 22 dennes var den sista ståndsriksdagen samlad till sitt sista högtidliga plenum plenorum å rikssalen. De afskedstal, som vid riksdagens afslutning pläga ega rum, hade denna gång, på grund häraf, sitt egendomliga intresse. De hade följande lydelse: HUerr grefrens och landtmarskalkens: Stormägtigste, allernådigste konung! Det gifves ögonblick i nationernas lif, då tidens steg likasom höras, och ett sådant ögonblick är det, som nu är inne, då svenska folkets urgamla representation, Sverges rikes ständer, för sista gången stå församlade inför konungens thron. Ifrån denna stund blir samhällsbyggnaden en annan, dock endast byggnaden, ty grunden förblifver densamma — lagbunden frihet. Det var denna grund, på hvilken det svenska samhället först uppväxte; det var den, på hvilken detta samhälle utvecklade sig till ära, makt och storhet; det var den, som i tider af olycka blef landets räddning; och den förtröstan, hvarmed Sverges folk nu går det nya samhällsskicket till mötes, hvilar på förhopp. ing, att detta samhällsskick skall befordra frihetens utveckling och lagens välde. Dessa samma känslor hafva ledt ridd. och adelns beslut i denna stora I fråga; och af innersta hjerta instämmer hvarje svensk adelsman i liflig önskan om enigt förbund mellan konung och folk, mellan frihet och lag. Den rättighet, hvilken ridd. och adeln af ålder egt j och nu nedlägger, att sjelfskrifvet deltaga i lagstiftningen, var för ståndet dyrbar, icke som rätI tighet, men som tillfälle att verka för fäderneslandets väl. Medlet kan dock icke blifva det förröstas målet förblir alltid hufvudsak. Ridd. och adeln har afstått från sin sjelfskrifna rätt; men ridd. och adeln har icke frånträdt och skall aldrig frånträda den sjelfskrifvenhet, som utgöres af I pligter mot fäderneslandet. Denna sjelfskrifvenjhet, gemensam för hela svenska folket, och lika ! kär för oss alla, öfvergår i betydelse alla rättig, heter. När framtidens dom öfver våra beslut faller, måtte fäderneslandets lycka beteckna den I stund, då Carl XV framlade och rikets ständer antogo förslaget till svenska nationalrepresentationens ombildning. Bredvid denna stora fråga måste riksdagens löfriga beslut jemförelsevis träda i skuggan. ÄfI ven dessa beslut hafva dock i flere afseenden berört ämnen af stor betydelse för faderneslandet i Den handelsoch sjöfartstraktat, hvilken Eders I Kongl. Maj:t har afslutat med Hans Maj:t fransi männens kejsare, och bland hvars bestämmelser i det ingår, att den skulle underställas nationalI representationen, har erhållit rikets ständers godkännande. Till den jernväg, som fullbordad är afsedd att förena brödrafolkens hufvudstäder, hafva awdag blifvit beviljade för fårdigbyggande till den första hufvudstationen från norska gränsen, samt till påbörjande af dess fortsättning genom Wermj land. Den förlägenhet i penningerörelsen, som gjort sig känbar äfven i rikare länder, har för vårt land gjort den noggrannaste hushållning med statens medel till en nödvändighet. Rikets ständer hafva derföre vid statsregleringens uppgörande sökt att i möjligaste måtto inskränka utgifterna. För flere särskildt vigtiga ändamål hafva dock betydligt ökade anslag blifvit gifna. Sålunda har, vid denna som vid föregående riksdagar, undervisningsväsendet utgjort ett föremål för rikets ständers frikostiga omtanke. Under en tid, då krigets stormar öfver vår verldsdel utbrutit, har det varit Norden förunnadt att egna sin hyllning åt fredens välsignelser; och att genom en industriutställning åt de skandinaviska folken häfda det aktade rum, de intagit på den industriella utvecklingens vädjobana. Hvad framtiden bär i sitt sköte, om lycka och medgång, om pröfning och sorg, vet ingen; men det vet Svea folk, att under alla skiften skola frihet och upplysning blifva målet för dess sträfvanden, lag och rättvisa dess bundsförvandter. Alltid skall Sverges konung finna ett troget och fast stöd i Sverges folk; alltid skall detta folk se en skyddande vän i sin konung. Lifvadt af sådana känslor anhåller ridd. och adeln underdånigst att i Eders Kongl. Maj:ts nåd och ynnest städse få vara inneslutet. . Herr Erkebiskopens: Stormäktigste, Allernådigste Konung! Djupt allvarlig måste den närvarande stunden förekomma hvarje allvarligt sinne. Sverges konung och Sverges Ständer mötas i Svenska Rikssalen för att icke mera återse hvarandra. De hafva under åtminstone ett halft årtusen haft för myckat att med hvarandra afhandla, de hafva gen juti för mången glädje, de hafva för hjer st med hvarandra deltagit i för mår ig, i för månget bekymmer, deras ömsesidiga sortroende och kärlek hafva varit för starka, om också någon gång uttalade i skiftande ordalag, att icke skilsmessan skulle för båda vara rörande och rik på betydelse. Må den ock vara rik på välsignelse! Allt hvad den innebär kan ännu icke vetas eller sägas. Att den vidsträcktare ingriper i vårt borgerliga, ja väl äfven i vårt religiösa och kyrkliga lif, än de på papperet upptagna förändringarna antyda, torde knappt kunna förnekas. Om den deri till godo eller till ondo skall ingripa, derom ir det ännu för tidigt att döma. Således kommer l ock en stor, en af ingen tvekan återhållen glädje öfver förändringarne för tidigt. Men. ännu mera är det för tidigt att öfver dem sörja, att i mledning af dem misströsta. Ett verk, som börjas med sorg och misstro, har sällan någon god framsång. Presteståndet aflägsnar från sig både sorg och misstro. Men hvad vi icke från oss aflägsna och hvad som aldrig kommer för tidigt, är dels en ilvarlig föresats, att vi redligt och förhoppningsullt skola skicka oss i den nya ordningen och göra ult hvad på oss kan ankomma. att den må lända rneslandet till båtnad Sf AOSA