samhällsförhållanden: den Viet nawomens IIISILTABAUA. dagens lösen. Ehuru behofvet af denna föra ndring sålunda var af den allmänna meningen erkändt och lifligt omfattadt, vågade vi dock, med tanken rigtad på föregående tiders erfarenhet, endast svagt hoppas på möjligheten af den stora frågans lösning på öfvertygelsens fredliga väg. Men till heder för Sverges folk, har denna misströstan visat sig ogrundad och oss har blifvit beskärdt att upplefva öfvergången från det gamla statsskicket till ett nytt, — en i Sverges häfder lika minnesvärd som oförgätlig tilldragelse, hvars motstycke intet annat land har att uppvisa och hvaröfver vi också med rätta känna oss stolta. För borgareståndet är det ett ovilkorligt behof att i detta ögonblick högtidligen uttala den obestridliga sanning, att det, näst Guds allvisa och kärleksfulla råd, är Eders Kongl. Maj:ts höga vishet, oaflåtliga omtanka och dyrbara tillit till sitt folk, vi hafya att tacka för den nu inträdande nya ordningen, så underbart tillvägabragt midt under det djupaste lugn. Måtte Eders Kongl. Maj:ts högsinnade och fosterländska afsigter vinna framgång! Måtte det blifva oss förunnadt, att, under nya grundlagens skydd, se en ny blomstringstid framstå för handel, industri, konst, vetenskap och den allmänna odlingens alla öfriga grenar! Måtte vi och våra barn häraf få skörda icke mindre välsignelse än den vi genom Guds nåd, ledda af en vis och faderlig regering, i så rikt mått åtnjutit under den mer än femtioåriga fred, som till oskattbar lycka hvilat och ännu hvilar öfver den kära fosterjorden!Stora minnen äro fästade vid många af Sverges framfarna konungar, hvilka åt det svenska namnet förlänat ryktbarhet och ära. Men glansen deraf fördunklades ofta nog genom andra dermed förbundna minnen, minnen af blod, lidanden och uppoffringar. Det verk, hvarigenom Eders Kongl. Maj:t, såsom den osynlige gifvarens redskap, besegrat fördomens makt och skänkt sitt folk hvad som annorstädes endast genom våldsamma skakningar kunnat ernås, försätter detta folk i en evig tacksamhetsskuld och skall för kommande tidsåldrar göra Eders Kongl. Maj:ts höga namn vördadt och vålsignadt, samt bilda ett af de skönaste bladen i Eders Kongl. Maj:ts och Sverges historia. Med den öfriga verlden dela vi stundens financiella bekymmer. Men, trots den svåra kris, som så förlamande inverkar på all handel och rörelse, uppträder i dessa dagar den svenska industrien med sin första allmänna utställning. Huru ogynsamt ögonblicket än må vara, hysa vi dock den glada förtröstan, att denna utställning skall lägga i dagen att Sverges industri, just vid gryningen af en större frihet i handelsgemenskapen med främmande länder, i många grenar gjort vigtiga och för kommande tider lofvande framsteg. På nytt har, t. , i vår verldsdel krigets fackla blifvit tänd. Når den åter skall släckas, förmår ingen förutsäga, lika litet som någon kan förut utvecklingen af de stundande krigshändelserna, eller hvad inflytande dessa skola hafva särskildt på våra förhållanden. Att misströsta vare dock långt ifrån oss, som, i jemförelse med flera andra nationer, ega ett värderikt företräde, en skatt, den inga andra jordiska fördelar kunna uppväga. Denna skatt ligger i det fasta ömsesidiga förtroende, som råder mellan konung och folk I jemnbredd med en fortgående utveckling af vårt lands inre förhållanden, sammanknytes, till inbördes glädje och båtnad, allt fastare förbundet med brödrafolket, hvars välgång och lycka är vår, lika visst som vår egen skall blifva brödrafolkets. Måtte äfven under kommande tidskiften alla konungars konung nådeligen sträcka sin skyddande och välsignande hand öfver Eders Kongl. Maj:t och öfver dess trofasta folk! Värdes, allernådigste konung! nu emottaga borgareståndets sista farväl och dess härefter endast i minnena fortlefvande undersåtliga vördnad och uppriktiga erkänsla. Hedervärda Bondeståndets Talmans: Stormäktigste Allernådigste Konung! Hvarje gång bondeståndet har den dyrbara nåden att inför Eders Kongl. Maj:t få nedlägga sin underdåniga vördnad och lyskönskan, sker det alltid med samma undersåtliga kärlek och tillgifvenhet, men med ständigt förnyade anledningar till tacksamhet och erkänsla för Eders Kongl. Maj:ts oafflåtliga omsorger om lagarnes och samhällsinrättningarnes fortgående utveckling och undersåtarnes deraf beroende trefnad och välbefinnande. I denna högtidliga stund, då Sverges Konung för sista gången hemförlofvar Sverges rikets ständer, förena sig dock företrädesvis allas tankar, allas känslor vid den af konung och ständer antagna, från denna dag gällande, nya riksdagsordningen och dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen. Striden om denna fråga har varit lång, stundom bitter, och hennes lösning skulle säkerligen ännu länge hafva förblifvit inom förhoppningarnes område, om hon icke omfattats af Den, som, med blicken uteslutande fästad på det helas väl och på landets behof af inre sammanhållning och styrka, ensam förmådde leda dem till ett för fosterlandet lyckligt slut. Den längre tidrymd, som fordrats för reformens genomförande, kan nu icke sägas vara onyttigt förspilld. Tvertom har motståndet varit af gagn för frågans mera fullständiga lösning, genom att fördröja afgörandet till den derför i alla afseenden mest gynnsamma tidpunkten. Utan missaktning af andras genom häfd och lag stadgade rätt, har bondeståndet under denna strid städse stått på deras sida, som önskat och yrkat reformen, och derföre skall det ock i ta samt minne bevara hågkomsten af den ädla högsinthet, hvarmed Sverges adel åt fosterlandet offrat ärfda företrädesrättigheter. och den aktningsvärda undergifvenhet, hvarmed högvördiga presteståndet slutit sig till konungens och landets gemensamma tanka. Bondeständet är också liflig öfvertygadt, att den sålunda vunna segern skall i varaktighet öfvergå alla dem, der våldet i mer eller mindre mån varit, bestämmande bredvid ellei framför rättvisans, billighetens och kärlekens förenade fordringar; att den skall fullända den förbrödring af olika samhällsklasser, hvilken redar både inom det enskilda och offentliga lifvet börja göra sig gällande, och att den dag snart skall stun da, då redbarheten, fosterlandskärleken och för mågan att verka för det allmännas väl äro de end: bestämmande vilkoren för medborgares aktnin, och förtroende. Med fast tillför motse vi ät ven, att förtroendet mellan båd under Eder Maj:ts spira förenade, brödrafolk som vi någo gång med sorg sett svigta, skall vara för alltid befå stadt, samt slutligen, att vårt land, älskadt af egn inbyggare och aktadt af fremmande, skall, om e gång krigets åskor hota äfven våra na möta faran med den kraft, som k frihet och tillit till egen styrka allena skänka. I känslan af det närvarandes djupa betydels för konung och fosterland, lemnar bondeståndet n den plats, det såsom särskildt riksständ intagi Huru. ståndet häfdat denna plats, tillhör icke de att bedoma. Hvad det vet är, att det aldrig bru stit i trohet mot den konung, som varit dess tre het värd, och att det utan knot burit mången tun uppoffring för fosterlandets ära och sjel dig het. Nedkallande öfver det nu fullbordade verke öfver Eders Kongl. Maj:t, Dess Konungsliga III och fäderneslandet den Högstes nåderika beskye och välsignelser, utbeder sig en hvar af bond ståndets medlemmar att fortfarande få vara inn sluten i Eders Kongl. Maj:ts nådiga ynnest oc bevågenhet. — Afsked och utnäNning. Kongl. Maj BBB 344.