UTRIKES. ITALIEN. Viktor Emanuels manifest till italienarne lyder så: Ä Sju år äro redan förgångna, sedan Österrike anföll mina stater, emedan jag hade understödt fäderneslandets gemensamma sak i Europasäkabinetter. Jag drog svärdet för att försvara min thron, mina folks frihet och det italienska namnets ära och för att kämpa för nationens rätt. Segren utföll till förmån för den goda rätten. Armåens tapperhet, de frivilligas bistånd, folkets endrägt och beslutsamhet samt understödet af en högsinnad bundsförvandt bragte Italiens oberoende och frihet nära till stånd. Vigtiga skäl, hvilka vi måste respektera, hindrade då det fullständiga fullbordandet af det ärofulla företaget. En af Italiens ädlaste provinser, hvilken folkets önskningar ville hafva förenad under min krona, och hvars hjeltemodiga motstånd samt oaflåtliga protester gjorde den för oss helig och af specielt värde, förblef i Österrikes våld. Om äfven med stor smärta i mitt hjerta, afhöll jag mig likväl från att längre hålla Furopa i oro, då man allmänt der önskade fred. Min regering bemödade sig att fullborda verket i landets inre angelägenheter, öppna nya källor för folkets välstånd, förstärka rikets landoch sjömakt samt afvakta ett gynnsamt tillfälle för tillvägabringande af Venetiens oberoende. Ehuru denna afvaktan icke var utan fara, måste både jag och mitt folk icke desto mindre sa band på vår berättigade otålighet, på samma gång som nationens rättigheter samt kronans och parlamentets värdighet icke fick kränkas, på det Europa måtte inse hvad som anstod Italien! Nu har Österrike framträdt, plötsligen rustande sig vid våra gränser och intagande en fiendtlig, hotande hållning, för att a det fredliga verket af konungariketsreorganisation. Jag besvarade den orättvisa utmaningen med att sjelt gripa till vapen, och folket har erbjudit ett stor skådespel genom den ifver och enthuSiasm. med hvilken det skyndat till min armå och de frivilligas led Trots detta gaf jag Europa, då de vänskapligt sinnade makterna sökte lösa svårigheterna genom en kongress, det sednaste beviset på mina afsigter, och skyndade mig att antaga kongressen. Ätven denna gång vägrade Österrike att underhandla, tillbakavisande hvarje öfverenskommelse, och gaf så ett nytt bevis på, att, när det byg å sin makt, det just icke stödjer sig på värdet af sin sak och sin rätt. Äfven J, Italienare! egen rättighet att bygga på Er makt och med stolthet blicka på Er tappra armå och starka flotta. Men dertill kunnen J hysa förtroende till heligheten af Er rätt, hvars triumf i framtiden är ofelbar, likasom den finner ett säkert stöd i den offentliga meningens dom och Europas sympathier; ty Europa vet, att ett oberoende Italien skall vara en garanti för freden och ordningen i Europa. Italienare! Jag öfverlomnar regeringen åt prinsen af Carignan och tager ånyo till samma svärd, rom jag förde vid Pastrengo, Palestro och San Martino. ; känner, att skall uppfylla det heliga löfte, som jag en gång gjorde på min högsinnade faders graf. Annu en gång vill jag vara den förste soldaten för Italiens oberoende. Vid konungens afresa från Florens egde stora festligheter rum. Deputationer från parlamentet och från kommunalantoriteterna hade infunnit sig på bangården, för att önska konungen lycka och välsignelse. Då den nye ministern, den 20 dennes, infann sig i senaten och deputerade-kammaren, meddelande den afgifna krigsförklaringen, mo:togs han med stormande bifallsyttringar. Antagandet af lagen om upphäfvandet utaf de kyrkliga korporationerna skedde i deputeradekammaren med stor majoritet. Hierarkiens reaktionära sammansvärjningar och uppviglingsförsök, just i en tid, då Italien har att utstå en så afgörande