Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1866, sida 3

Vid festen å Laxå d. 14 Juni 1866. Till minne af medicine doktorspromotionen i Upsala 1841. ,Measklighetens väl, vänskap, ingen gräl, Är det valspråk, som ur våra bjertan går. Det var i dag och för fem lustrer sedan — — Vi voro unga då, nu gamla redan, Och mången bror hem före oss rein gått Och hägrar för vår syn ett minne blott. Då, denna dag, vid helga hymners ljud, Ett ädelt tåg, ur stängda lärosalen Vi gingo upp i ljusa katedralen Att böja våra hjessor ned för Gud, Mottaga mästerbrefvet, eden svära Att våra lif, vårt allt, till offer bära t mensklighetens tjenst och Gud till ram öfver oss en mägtig stämma dåna Det är som åskslag genom hjertat gå, När Hvassers röst Guds egen stämma lånar, Allt medan tårar i hans öga stå. När till apostlakallet han oss viger, Till strid mot qvalen och förgängelsen, Då är det som en Engel nederstiger Och andas eld på oss från himmelen. I denna stund vi visste våra öden: Vi skulle gå från templet ut mot döden Och ansigte mot ansigte nu stå, Med konstens, med vår kärleks hela glöd, Som lifvets, frälsningens och tröstens vakter, Mot dessa allvarsamma, dystra magter, Som heta qval och sorg och nöd och död. fr Vi kämpat ha till blods, vi ofta vridit Den dystra glafven utur dödens hand; Vår konst, vår kärlek dröjt hos dem som lidit; Vi återknutit många, ljufva band: Så mången gång med återhållna tårar Vi sutit ha vid vaggor som vid bårar; Och mången mor, som upp emot oss åg Med bön och smärta i haltslocknadt öga, led vingen, redan lyftad mot det höga. g återgitven utaf konsten såg Åt dessa små, som omkring bädden lekte Och moderskindens hvita liljor smekte. Dock det var Du, blott Du, vår starkhets Gud. Som genom oss för i ks bud; Derför i dag vår Som vårdar rosorna på I grund, I ödmjuk tack och bön för Dig neddignar Och läkarns sköna konst och kall välsignar. Det är i dag vår Silfverbröllopsfest, Den vi med vetenskapen glada fira. Och se! i festen träder in en gäst, Som vill vår d med heligt allvar sira: Det är Promotor, lärarn utan like, Från dödens kommen, nej från lifrets rike: Det hufvud, som så mycken vishet tänkte, Det hjerta, der så mycken kä ek slog, Hvars alla ord, solstrålar lika blänkte, lefver dubbelt, sen han dog; y är han när oss denna stund Att än en gång välsigna vårt förbund. — Å olthet och vår ära. Var föresyn i både lif och lära Du himmelske, du höge hedersgäst, Välkommen på vår silfverbröllopsfost! Helt säkert äfven mången annan gäst, Som delat våra segrar, våra strider, En vänlig skugga här nu bland oss skrider Och ler och glädes åt vår sköna fest. — I femton, älskade nu döde, bröder! om i Er himmel än en känsla glöder För hvad på jorden hjertat varmast brann, För hvad af vänskaps tro det fann och vann, i Då veta vi: i älskligt sammandrag Här mötas jord och himmel denna dag. I (W.L T) Nybom.