Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1866, sida 2

netiens befrielse. Ett folk af 25 millioner ligger på knä bonfallande Gud om befrielse för den olyckliga provinsen från det fremmande ty. rannict, och den gode Guden sk kall helt visst fista mera afseende på denna bön än det otillbörliga anropandet af Hans namn från en högmodig autokrat. Krigets andra anledning är Slesvig-Holstein. Kejsaren af Österrike förklarar i sitt manifest, att han drager svärdet för Slesvig-Holsteins rätt, hvilket väl med andra ord vill säga: för den augustenburgiske pretendentens arfsanspräk på hela Slesvig-Holstein. Men här handlar Österrike ganska inkonseqvent. Ester konung Fredriks of Danmark död uttalade sig Österrike ifrigare än någon annan magt för Londonerprotokollet, som upphäfde dessa anspråk. Det ingick allians med Preussen, för att icke det agiterade Tyskland — srevolutionen, såsom man 1 Wien älskade att säga — skulle för augustenburgarens räkning lösrycka hertigdömena från Danmark. Den österrikiske ministern förklarade officielt, att det oberättigade i augustenburgarens arfsanspråk vore ovederläggligt bevisadt. I denna anda förde Österrike kriget mot Danmark, i samma anda slöt det freden och uppgjorde de förslag med Preussen, enligt hvilka endast de begge tyska stormagterna hade att bestämma öfver hertigdömena. Från Wienerfreden af den 30 Oktober 1861 till för kort tid sedan var Österrike benäget att afträda hertigdömena till Preussen mot en liten ersättning i land och ett större kadestånd i penningar. Olyckligtvis ville Preussen endast gifva penningar, och först sedan Österrike icke kunnat blifva enigt med Preussen om handeln, sönderref det fördragen med denna magt och vände sig till tyska förbundet — för at beskydda heliga rättigheter! Vidare försäkrar kejsaren i sitt manifest, att i hela Österrike herrskar blott en känsla: den att monarkiens folk höra tillsammans. Den nyare tidens historia vet dock att förtälja rena motsatsen härtill och låter mer sanningstroget sammanfatta sig i de orden: Österrikes folk veta, att de icke höra tillsanmansENGLAND. Den nya atlantiska telegrafkabeln är färdig och Great Eastern skall med densamma samt med resten af den gamla kabeln i slutet af denna månad utlöpa från Sheerness; den skall under vägen intaga kol samt i medio af Juli anlöpa Valentia, derifrån utläggningen genast derefter skall börja. Den nya kabeln, tillsammans med resien af den gamla, som Great Eastern har ombord, utgör tillhopa en längd af 2,730 eng. mil. Vid revision af lagen öfver dödsstraffet har öfverhuset, med 75 röster mot 25, beslutat, att afrättningarne icke skola ske offentligt, utan i ett afslutet rum. För det gamla sättet, hvilket skulle verka afskräckande, förde lorderna S:t Leonards och Romney ordet. Biskopen af Oxford framhöll för de värda lorderna, huru det offentliga skådespelet vid afrättningarne vore ingenting mindre än afskräckande. På uppdrag af Förenta Staternas konsul hafva i Liverpool på auktion blifvit försålda tvenne f. d. konfedererade kryssare: den beryktade Tallahassee, nu omdöpt till Chameleon, en jernskrufångare af 235 tons drägtighet, och kryssaren Sumter, nu kallad Gibraltar, en träskrufångare af 654 tons. Det förstnämnda fartyget såldes för 6,100 och det sistnämnda för 1,150 pund. Feniern OO Connor, som nyligen i Dublin mördade en person, arner, hvilken angifvit en del fenier, har blifvit dömd till tvångsarbete för lifstiden. AMERIKA. Som man sett, har processen mot Jefferson Davis blifvit uppskjuten till hösten; emellertid anser man detta icke utesluta möjligheten, att han under loppet af sommaren blir helt och hållet fri. Den demokratiska pressen i norden påyrkar detta. Advokaterna Connor och Brady från Newyork äro Daris försvarare och hafva redan haft flera rådplägningar med honom. General Winfield Scott, född den 13 Juni 1786, afled den 29 sistl. Maj i Westpoint. Landet förlorar i honom en man, som ofta med beröm omnämndes i krigen år 1512 och i Mexiko. Ehuru i aktiv tjenst vid rebellionens utbrott, var han likväl för gammal för att då taga verksam del i det sista kriget. Den 31 Oktober 1861 drog han sig helt och hållet tillbaka till privatlifvet. Från Krigsteatrarne. Innan Viktor Emanuel tillsammans med general Lamarmora, den 17 dennes tidigt på morgonen, afreste till hufvudqvarteret i Milano, höll han med Persano, Vacca,