Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1866, sida 2

hv ilka ha ade slagit sig ned i den täcka lunden, medan några slafvar höllo deras hästar. Han ämnade emellertid fortsätta sin väg efter en kort helsning, då en bland de unga männen ropade: — Holla Gana, hvarför så brådtom? ned hos oss och rök en havannah, så följas dan åt till FOrient! — Gana höll in sin häst, och alaren fortfor: Kom nu, tids nog hinner ni att bränna edra vingar, stackars fjäril, vid elden från den sköna Rosas ögon. Gana hoppade af hästen, lemnade tyglarne at sin slaf och svarade muntert: -Var lugn, bäste YEtang, jag har blifvit varnad af ert exempel, och i mig behöfver ni ej frukta någon rival. Kan väl föröfrigt något dylikt falla S:t Barths Don Juan in? Den tilltalade, en trettioårig fransk kreol, högvext, smart och med ett fördelaktigt utseende, som dock förrådde en hög grad af öfvermod, svarade med ett lindrigt hån: — Ni har aldrig och skall aldrig inge mig någon fruktan, mon cher; välkommen emellertid, och se här en havannah att fördrifva tiden med. — Härvid räckte han (iana en garr, hvilken denne emottog, i det han helsade de sa unga männen. Dess smålogo, ty det var allmänt bekant att FEtang älskade mr Rioms andra dotter, den sköna Rosa, och att han i den unge, oberoende Gana såg en farlig medtäflare. Som äsaren redan känner, hade han likväl ej något skäl för denna fruktan. Märkvärdigt nog hade Ganas och Almas kärlek hittintills undgått den lilla stalens pratsjuka tungor, hvartill dock i väsendtlig mån bidrog den allmänt kända miissämja, som i många år herrskat mellan Gjörwells och Ganas faniljer. Derjemte iakttogo de båda älskande den största försigtighet, då de sammanträffade ute i rerlden. De unga männen lågo emellertid beqvämt utsträckta bland blommorna under orangeträden, och