Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1866, sida 1

Ilar man måhända häruti eller uti en fackbildning att söka en af de förnämsta kerna till den nu allmänt öfverklagade bristen på fullt lämpliga och skickliga lärare för skolans behof? — Kan det nu anbefallda profåret anses innebära tillräcklig säkerhet för afhjelpande af de brister, som vidlåda lärarebildningen? Eller. om icke är, hvilka ytterligare medel skulle kraftiast verka för uppnående af det åsyftade vigtiga ändamålet? Öfverläggningen härom, som upptog hela den återstående delen af sammankomsten, öppnades af professor Ribbing, som, stående utom elementarlärarnes krets, ville gifva tillkänna hvad folket tänkte i det omhandlade ämnet. Talaren befarade att frågans uppställning, genom hvilken fackstudier å ena sidan och insigter om skolans mal och undervisningsskicklighet å den andra uppställdes såsom motsatser, kunde leda till förderfliga resultater, enär derigenom liksom antyddes att det ena eller andra skulle kunna saknas, medan dock i sjelfva verket ingendera delen finge saknas. Frågade man åter hvilket som vore minst skadligt, antingen det ena eller andra förefunnes i mindre grad, så svarade talaren att det vore till mindre skada om läraren i början saknade uppöfvad skicklighet i undervisningens handhafvande, än om han saknade fackstudier. I fråga om , bristen på skickliga och lämpliga lärare ville talaren tillkännagifva, att han ej hört omtalas en sådan brist; men vore dock icke allt såsom sig borde, så låge orsaken i otillräckliga löneförmåner, som hindrade läraren att i början odeladt egna sig åt sitt kall och vid mer framskriden ålder tvunge honom att qvarstå äfven sedan han blifvit utsliten. Redan domprosten Sonden, som dernäst uppträdde, visade att frågan ingalunda hade, såsom professor Ribbing velat vända saken, uppställt besittningen af kunskaper i allmänhet såsom någon motsats till pedagogisk skicklighet, utan egentligen velat fästa uppmärksamheten derpå, att goda fackstudier icke danade en skicklig lärare, hvartill fordrades insigter i konsten att undervisa, för hvars inhemtande för närvarande icke några anstalter blifvit hos oss vidtagne. — Rektor Rabe betonade ännu mer, att frågan naturligtvis utginge från antagandet att läraren skall ega vetenskaplig bildning af allmän natur, men velat erinra, att pedagogiska förstudier för att tillgodogöra detta vetande för ungdomens bildning, som utgör undervisningens mål, hos oss blifvit försummade, och att deingalunda ersättas derigenom att läraren fördjupar sig i sackstudier, hvilka, i stället för att vidga hans insigt om skolans mål, ofta ha en motsatt verkan. Fiere följande talare, såsom general Haedlins, lektorerna Göranson, MIdån, Törneblad och Elmblad, magister Hedlund och professor Linder, fästade uppmärksamheten derpå, att lärareyrket, likaväl som alla andra yrken, fordrade specialstudier och praktisk öfning, för att kunna med framgång utöfvas, ty lika litet som man vore t. ex. en skicklig läkare derför att man egde god allmän bildning, lika litet vore man endast derigenom en skicklig lärare. De af dessa talare, som äro lärare, erkände öppet, att de vid början af sin bana med bedröfvelse känt bristen på en för deras kall särskildt afsedd för-bildning, och magister Hedlund beklagade att så, som det nu är stäldt, folkets söner skola tjena till experimentalfält för de unga lärare, som försöka att på egen hand trefva sig fram till kunskapen om lämpliga undervisningsmetoder. Denne talare uttryckte sin glädje att så många ansedde lärare nu erkände det bedröfliga i detta förhållande, på samma gång som han beklagade, att de funnos, som ännu påstodo, att pedagogik icke är någon vetenskap, utan tyskeri. A andra sidan instämde lektor Blomstrand, rektor Alander, lektor Elolrsson och adjunkten Äigell hufvudsakligen med professor Ribbing. Insigterna voro i deras tanka hufvudsak, och de befarade att särskilda åtgärder för pedagogiska studier skulle öka bristen på lärare, på samma gång som behofvet af sådana ökades. De segna läroåren voro de förnämsta profåren för utbildningen till lärare, och för öfIrigt rönte den unge läraren nog inflytande af andan inom det läroverk, vid hvilket han inträdde. Man hade i Tyskland, derifran ideen om lärareseminarier I kommit, börjat hysa tvifvel om deras lämplighet. Mot dessa usigter ställde biskop Schaumonn den i Finland vunna erfarenheten, om hvilken han meddelade värderika upplysningar. Man hade sedan någon tid vid universitetet i Helsingfors en profession i pedagogik samt en normalskola, stående sunder pedagogie-professorns ledning, och I hvilken numera måste genomgås af hvar och en som vill egna sig åt lärarekalletDessa anstalter för lärarebildningen hade TIredan burit de mest välsignelserika frukter. V n ny inom sitt stift förestagen inspektio samtliga skolor hade pbiskopen, ehuru han erkände den skicklighet och det nit, som förefunnos hos lären i allmänhet, dock sett en märkkillnad mellan de äldre och de yngre, som kommit i åtnjutande af den ofvan antydda pedagogiska bildningen, något som äfven af de äldre lärarne sjeliva villgt erkändes, enligt hvad talaren hört alt deras egen mun. Någon lärarebrist hade icke heller derigenom uppstått. Antalet ärarekandidater hade icke minskats utan sökats, hvilket vore en följd af det ökade , intresse, som lärarckallet vunnit genom åtgärderna för lärarebildningen, hvilka