Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1866, sida 2

er, hvardera på något öfver 30,000 man, de förutom gardet, som bildar en särskildlg urmekår. Härtill komma reserverna för vi hvarje armekår, landtvärnstrupperna i gar-se nisoner och fästningar, samt slutligen den ss! vid Minden uppstälda, i Hannover sedan inryckta kåren på 13,000 man och den lika s: starka kår, som från Holstein infallit ilg. samma land. Af linien håller man på att so bilda en 9:de armbekår. Den egentliga sf. ltarmeen, gardet inberäknadt, kan ansläs se till inemot 300,000 man. Förutom de ss! lasaretter, som befinna sig i omedelbar i förbindelse med hären, hafva 20 stora sfe militärsjukhus inrättats på större afstånd p från krigsteatern, några tillochmed uppejk i de pommerska och ostpreussiska stä-nm derna. li En ledande artikel i Timesgifver föl-v jande skildring öfver de sannolikt före-p stående händelserna i Norra Italien och f den förmodade utvecklingen af striden l mellan Italien och Österrike: fl Telegrafen meddelar, att Garibaldi den 121r dennes inträffat i Como, och ingen underrättelse fö kan i denna stund hafva större betydelse. I Como H är Garibaldi midt på skådeplatsen för sina förra d dagars mest lysande bedrifter. Så ofta italienarneA gripit till vapen mot Österrike, så väl år 184811 som 1859, hafva deras friskarors första mål varit att besätta det sydliga, d. v. s. det italienska Tyrolen, hvilket i geografiskt, men icke i politiskt Å afseende utgör en del af det Lombardiskt-Vene-h tianska konungariket. Trients och Rovoredos territorium, af tyskarne kalladt Sydeller WälskTyrolen, skjuter som en kil från Alperna ned emot den lombardiska slätten och består af Etschdalen, omgifven på begge sidor af höga berg, grä sande åt vester till Voltellin och de lombardiska dalarne ned emot Bergamo och Brescia, åt öster till de venetianska provinserna Belluno, Vicenza och Verona. Etschs trängre lopp, omgifvet a ofantliga berg, var, i de gamla romarnes dagar och ännu mera under de tyska kejsarnes glansperiod. bekant som hufvudporten till Italien; och! Verona, som ligger vid flodens utlopp på slätten. bildar äfven den kanske förnämsta delen af den fruktansvärda fästningsfyrkanten. Kan det lyckas Garibaldi och hans härskaror att få fast fot på 3 dessa berg, skall Venetiens befrielse vara mera än till hälften utförd. Det var för att gifva detta bergland den största möjliga politiska äfvensom ! militäriska säkerhet, som Österrike år 1815 fick t Syd-Tyrolen (likasom Triest och Istrien) förkla-As radt för en tysk provins och upptaget i tyska förbundet. Det italienska Tyrolen är således gjordt till ett tyskt förbundsterritorium, och italienarne 3å hafva aldrig kunnat lägga hand på detta distrikt, utan att nedkalla öfver sig häftiga protester från den tyska förbundsdagen — protester, af hvilka italienarne för öfrigt icke tagit ringaste notis. De italienska friskarornas plan, hvilken alltid endast varit en episod i den under fästningsfyrkanten förda hufvudstriden, har alltid gått ut på att gå antingen från Como längs hela Voltellin eller Addadalen till Tirano och Bormio, eller från Lago deseo uppåt Egliodalen till Edolo, eller slutligen åt Chiesedalen till Lago dIdrio och Rocca dAnfo. Bormio, Edolo och Rocca dAnfo ligga på toppen af tre alppass, som de beherrska: Bormio vid Stelvio, Edolo öfver Tonale ned till Etsch-dalen, Rocca d Anfo öfver de Gardasjön omgifvande bergen till Riva, vid norra ändan af denna sjö, som nu utgör gränsen mellan Italien och Venetien, och från hvilken Minciofloden utlöper på sin väg från Peschiera och Mantua -— två andra högst vigtiga delar af fästningsfyrkanten. Gardasjöns vestliga kust, från Desenzäno till Salo och (orguano. är i italiensk; den östliga kusten från Peschiera och emot norr längs höjdryggen Montebaldo är venetiansk, d. v. s. österrikisk. Men sjelfva Gardasjön hörer till Syd-Tyrolen, alltså icke blott österrikisk, utan äfven ett tyskt förbundsterritorium. På den smala sträckan mellan Gardasjön och Etsch-dalen, på den sydliga sluttningen af Montebaldo, ligga de verldsberömda höjdpunkterna Rivoli, La Corona, Pastrengo och Lasize, hvilka alla kunna anses som utanverk för den starka fästningen Verona vid Etsch. Skulle det någonsin lyekas italienarne att forcera passen vid Stelvio eller Tonale och komma ned i Etschdalen vid Trient och Rovoredo eller vid Riva på Gardasjöns nordliga kust, skulle de dermed hafva omgått ,.Italiens port och hafva afskurit all förbindelse på denna! sida mellan Österrike och fästningsfyrkanten. Genom att framtränga öfver Etsch-dalen mot öster till de pass, som föra ned till Bassano och Belruno, skulle de afskära fästningsfyrkanten äfven på den andra sidan, och Österrike skulle då antingen blott hafva vägen öfver Trient och Venedig tillbaka, eller också alldeles ingen. Detta besättande af Syd-Tyrolen, som spelar en så väsendtlig rol i de nord-italienska fälttågen, blef fullständigt utförd under Karl Alberts första seger öfver Radetzky år 1848. Italienarne voro emellertid då svaga, och de österrikiska generalerna Welden och Nugent kunde derföre utan särdeles svårigheter med deras kolonner genombryta italienarnes leder. Saken ställer sig annorlunda nu, då Garibaldi står i spetsen för 40 bataljoner frivilliga och kan understödjas af en armå, hvars styrka specielt j ligger i de utmärkt väl öfvade och disciplinerade : bersaglieri (bergskyttar.) I Garibaldis fälttägspian antages bestå af 2 hufvuddelar: ett bergkrig i Syd-Tyrolen och expeditioner till sjös i Adriatiska hafvet. Någraförmoda att det påtänkes en landstigning på Istriens eller Dalmatiens kust, måhända ännu längre ned: i Montenegro eller i de turkiska kustprovinserna. Sannolikast synes dock vara något dristigt steg mot en eller flera punkter på kusten mellan Triest och Venedig. Längs hela den venetianska kusten, uppåt mynningarne af de talrika floder, hvilka nedströmma till den från Alperna: Piave, Tagliamento, Livenza, Isonzo o.s.v., öppnar sig ett vidsträckt fält för ett irreguliert krigs förande. Genom att landstiga på åtskilliga ställen, besätta vägarne och förstöra de jernbanor, hvilka löpa längs kusten, kunde all kommunikation mellan Venedig och Triest afbrytas och således äfven mellan Venedig och Wien. Och genom att framtränga till de berg, i hvilka Piave och de öfriga floderna hafva sina källor, kunde de från hafssidan anfallande friskarorna sätta sig i förbindelse med dem af deras kamrater, hvilka öfver Stelvio, Tonale och Syd-Tyrolen hunnit till dalarne ofvanför Bassano och Belluno. Under den sinnesstämning, som nu är förherrskande hos den venetianska befolkningen, serskildt i Friaul, kunna friskarorna vara förvissade om lika varmt och hjertligt mottagande som under det korta och olyckliga, men långt ifrån vanhedrande fälttåget år 1848. i 4 t — DD Göteborg den 20 Juni.