Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1866, sida 2

grafiska kåren, 1 och för rikets Kartverk. UTRIKES. TYSKLAND. Man har någon gång hört yttras, att Preussens rol i Tyskland nu skulle hafva någon likhet med Piemonts i Italien före befrielsekriget. Här äro dock stora och i ögonen fallande skiljaktigheter! Då konung Wilhelm framkom till Tysklands innevånare med yttrandet, det hans afsigt vore att befria dem, riskerade han att få till svar, det hans egna undersåter äro underkastade den godtyckligaste despotism. Viktor Emanuel kom med frihetens och nationalitetens banr och frälsade ett folk, som befann sig under ett fremmande ok. Derföre mottogs han äfven med jubel; derför har hans regering med hvarje år blifvit alltmer och mer befästad, och derföre gå italienarne ånyo i striden med enthusiasm, under det i Preussen alla, hvilka icke tillhöra krigshären, ropa på fred. På det nationella bantr, som konung Wilhelm — eller kanske rättare sagdt: grefve v. Bismarck — har rest, står det dessutom icke Tyskland, utan — Preussen. Det är icke Preussen, som vill gå upp i Tyskland, så som Piemont uppgick i Italien, utan det är Tyskland, som skulle gå upp i Preussen, och det är för Preussens utvidgning, som konung Wilhelm gripit till vapen. Derför är Preussen i denna stund hatadt öfverallt i Tyskland, hatadt, som det är i Slesvig, der man kommit i praktisk erfarenhet af , befrielsen, och i det nyss ,befriade Holstein. Icke ens de preussiska tidningarne kunna omnämna ett enda ställe i Hannover, Sachsen eller Kur-Hessen, der de preussiska trupperna blifvit mottagne som vänner, under det Gablenz resa genom Tyskland liknat ett triumståg. De sardinska trupperna framkallade öfverallt, der de aflöste Österrikes eller småstaternas soldater, ett sådant glädjerus, det man hade skäl förmoda, att hvarje enskild blifvit befriad från den gränslösaste olycka. I Sachsen och Hannover skola de preussiska soldaterna betraktas som fiender. Preussen börjar striden med hela Tyskland mot sig, under det Piemont hade hela Italien — med undantag af hofven — med sig. Huruvida de preussiska planerna skola lyckas, ligger i framtidens sköte; men om än den preussiska krigshären vinner seger på seger, torde det knappast vara tvifvel underkastadt, att det tyska folket icke skall känna sig kalladt att fläta tacksamhetens krans kring segrarens hufvud. FRANKRIKE. Med anledning af ett påstående utaf Girardin, att Frankrike snart skulle komma att deltaga i kriget, enär jemnvigten i Europa måste anses hotad så snart en af de tyska stormakterna utvidgade sitt område, skrifver den halfofficiella ,,Constitutionnel: , Girardin bygger sitt raisonnement på ett egendomligt missförstånd, i det han uppfattar kejsarens ord på det sätt, att hvarje förändring af Europas karta måste betraktas som ett rubpande af jemnvigten. Det gifves naturliga och berättigade annexioner, hvilka befästa jemnvigten i stället för att rubba den. Detta gäller om Venetiens återförening med Italien, och detsamma var händelsen, då Savoyen ånyo kom under franskt herravälde. På samma sätt skulle det förhålla sig, om Tyskland, som är deladt i 29 stater, skulle reducera dessas antal. Den i Europa bestående ordningen skulle härigenom på intet sätt förstöras. Hvad kejsaren i sitt bref ville säga var, att den europeiska jemnvigten skulle upphäfvas, i fall Österrike eller Preussen lade an på att lägga hela Tyskland under sig. Den franska officiösa tidningen lemnar således Preussen ett mycket stort spelrum i Tyskland, och detta torde förtjena mera afseende, än att en sådan utvidgning af Preussen icke skulle gifva Frankrike anledning till deltagande i kriget. Det torde emellertid nu icke vara tvifvel om, att Frankrike snart nog skall deltaga i striden, och härför talar äfven den omständigheten, att ryska regeringen, omedelbart före krigets utbrott, funnit sig föranlåten att utfärda ett cirkulär, i hvilket äfven antydes Rysslands deltagande deruti, så snart Frankrike uppgifver sin neutralitet. Det är äfven betecknande, att kejsarens skrifvelse obetingadt blifvit gillad äfven af de mest ansedda demokratiska tidningarne i Paris, såsom , Opinion nationale och ,Siecle, hvilka alltid talat för, att Napoleon III skulle gripa till vapen för införande af en ny ordning i Europa på grundvalen af nationalitetsprincipen och för att Frankrike skulle återvinna sina naturliga gränser. ENGLAND. Regeringen har befallt, att de flesta af da AÖICLÖnA hvilla Sva etatjoananaAaA