Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1866, sida 1

mare, och gumman, som var förtjust att få lossa sin tunga, började genast: — För många år sein, visst sjutton, för unga miss var då en liten, liten piccaniny, — massa Verywell bo på Porto Rico, och haus plantage ligga nära intill massa Ganas, — gamla massa Ganas, som nu vara död. — Båda massa vara gifta och deras ladys vara dagligen tillsammans, likasom massa Veryvell och gamla massa Gana. En dag massa Gana komma på besök, — båda massa rida ut, — sent om qvälln komma massa Verywell hem mycket ond, — och sen dess hvarken massa Gana eller hans lady satt sin fot inom min massas tröskel. Härvid tystnade gumman för att hemta andan, och Gana inföll: — Vet du ej hvad som tilldrog sig mellan de båda gentlemännen under deras utflykt? — Nej, ingen veta någonting derom. Massa flytta snart derefter från Porto Rico och hit. — Det tillhör oss, min Giulio, inföll nu Alma, — att söka försona hvad våra fäder möjligen brutit. Må detta bli vårt lifs uppgift. — Ja, jag svär att hädanefter uppbjuda allt för att söka uppdaga denna hemlighet och blidka din far. — Men framför allt, Giulio, intet öfveriladt steg; vi äro båda unga, vi hafva framtiden för oss, och man kan verka mycket med klokhet och fast vilja. : a Du skall bli nöjd med mig, Alma, jag lofvar dig det, och om jag ej kan vinna din fars ömhet, så skall jag åtminstone tilltvinga mig hans aktning. — Nu känner jag igen dig, Giulio, så bör du alltid tänka, — men det är tid att. vi skiljas. Jag känner en oro, som jag ej kan besegra; detta möte är en straffvärd handling; ty jag måste dölja det för min far. 2 — — Vill du redan lemna mig? O, låt mig dröja