Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1866, sida 2

dangömda plats, och han ämnade nu på fullt allvar lemna den, då hans uppmärksamhet plötsligt väcktes af ett lätt prasslande från ett annat håll än ditåt negressen hade aflägsnat sig. Hans hjertas häftigare slag sade honom att hans pinsamma väntan hade nått sitt slut, och han steg upp för att vara beredd på allt. Då såg han i månskenet tvenne dunkla gestalter, hvilka tycktes sväfva fram mellan träden. Snart urskiljde han den gamla negressens regnbågskiftande hufvudduk, och bredvid henne en fruntimmersskepnad höljd i en mörk mantilj. Han kunde ej längre hejda sig, han skyndade fram och utbredde sina armar för att sluta den så ifrigt väntade till sitt bröst. Damen gjorde en afvärjande åtbörd och räckte honom i stället sin hand. Negressen betraktade dem båda med ett obekrifligt uttryck af ömhet i sina skrynkliga drag och hviskade: — Prata nu en stund, — gamla Dido vaka över er. — Säkert har du funnit tiden lång, stackars siulio, yttrade damen i det hon följde Gana till len soffa han nyss hade lemnat, — men jag har itstått en svår strid med mig sjelf, innan jag kunde vesluta mig till detta hemlighetsfulla möte. Enlast den törtviflade tonen i ditt bref kunde besegra nina betänkligheter. Hvad har du att säga mig? — Och det frågar du så kallt, dyraste Alma, varade Gana förebrående; — jag nödgades begagna lenna utväg för att ostörd få säga dig ännu en ång huru outsägligt jag älskar dig, samt tala med lig om vår framtid. Damen darrade ofrivilligt vid den passioneade ton, hvarmed dessa ord yttrades, samt kastade n hastig blick på den närstående Dido. Derefter pplyftade hon sitt hufvud, och månen belyste ett ngt förtjusande flickansigte, hvilket blef ännu piantare genom de långa ljusbruna lockarne, de tora blå, svärmiska ögonen, den lilla svällande,