Industricxpositionen i Stockholm. (Från Hand.-Tidn:ns utgifvare.) Stockholm d. 16 Juni 1866. Sverges hufvudstad var i går klädd i den skönaste vårdrägt, som belystes af en klar sol. Mellan de lummiga träden på Carl XIII:s torg framträdde den stora Inc byggnad, der Nordens fyra folk sunt möte, för att framställa hvad de e och utmärktast på det fredliga ska område. Omkring klockan 10 stod: alla sidor långa leder af väntande gå hvilka småningom, genom de öppnade portarne, böljade in i den storartade salen. Det första intrycket var helt visst hos hvar och en förenadt med häpnad; både byggnadens inre dimensioner, anordningarnes smakfullhet och utställningsföremålens rikedom voro egnade att öfverraska och förvåna. Efter en närmare bekantskap har detta intryck lemnat rum för glädje och stolthet. Der går genom hela den palatslika byggnaden en enda bred genomgång, med ett tvärskepp. I midten höjer sig taket till en väldig kupol, med glastak, genom hvilket ett rikt ljus inströmmar. Rundtomkring löpa breda gallerier. Alla hufvudgångarne, likasom sidogångarne och gallerierna, äro öfverfyllda af expositionsartiklar, hvilka, öfverhufvudtaget, äro presenterade på ett charmant sätt. Det är utan tvifvel besöken i den stora verlden, vid verldsexpositionerna i London och Paris, som lärt våra anspråkslösa landsmän att framträda med en sådan hållning; men det länder dem till heder att hafva dragit en sådan nytta af umgänget. Betänker man att det är samma Sverge, som för 15 år sedan visade sig vid den första verldsexpositionen i London representeradt af några malmstuffer på ett oklädt bord, hvartill sedermera kommo några fransyska blommor från fru Firstenberg, så måste man medgifva, att framstegen varit utomordentliga. Det är dock ett rent konstverk, som här tager först uppmärksamheten i anspråk, nemligen den väldiga fontänen i byggnadens midt, under kupolen. Det är en vriden snäcka, hvars mynning bildar en ofantlig vas, öfver hvars bräddar vattnet nedströmmar, såsom ett lätt regn, uti en vidsträckt bassin, omgifven af blommande växter. Genom detta af vattnet bildade flor skådar man snäckans herrliga piedestal, som helt visst är ett bland de förnämsta skulpturverk, som den nordiska konsten frambragt. Främst sitter vid stranden en skön yngling, med ett ,,vemodsdrag öfver pannan, lutad öfver sin harpa, i hvars strängar han griper: det är Necken, som spelar på demantehällen, en bild, lika poetiskt tänkt, som väl utförd. Midt emot honom, på andra sidan af piedestalen, står Ägir, hafsguden med sitt långa skägg, den nordiske Neptunus, och i fälten der emellan Ägirs döttrar, de klara, gungande vågorna, framställda genom sköna qvinnogestalter. På andra sidan sitter ,,den falske Ran och manar till storm. Signalen förskräcker en liten gosse derbredvid, men vid hans sida leker ett annat barn med sin moder, utan att ana faran. Vid hans fot står svanen. — Det är en oändligt vacker gruppering, med poesi i tanke och utförande; en idealitet af högsta och sannaste art. De förut af Fogelberg m. fl. gjorda försöken, att öppna den nordiska mythen för skulpturen, hafva genom detta Molins mästerverk vunnit sin lösning, och det att förutse att Nordens konstnärer skola komma att hädanefter ösa ur denna rika källa. Men vi få icke längre drömma bort tiden i denna herrliga grupps betraktande. De böljande menniskosharorna uppfylla alltArran ni heda av lantan I AIAOA