— Hvad, vägrar ni lyda er kapten? — Jag har ju till och med åtlydt ert öppna lagtrots, svarade spanjoren och rätade ut sin ståtliga figur, i det han riktade sina svarta ögon stadigt på kaptenen. Denne, hvars väderbitna drag purprades af wede vid denna direkta antydan, tog ett steg fran ät, men hejdade sig, ty styrmannen, hvilken var den ende ombord, som kände hans hemlighet, kunde ådraga honom ett stort ansvar, om han förrådde den. Han fortfor således med qväfd harm: — Alltsen vi lemnade Newyork har jag märkt att ni hyser agg till mig, men ej trodde jag att ni skulle våga att öppet trotsa mig. — Än en gång, släck genast cigarren, eller — — , — Eller? — frågade styrmannen med ett iskallt lugn, som beröfvade den våldsamme, despotiske kaptenen all besinning. Utom sig af vrede, ryckte han med en blixtsnabb rörelse cigarren ur styrmannens mun och kastade den öfverbord, i det han utbrast: — Fördömde spanjor; jag skall lära er att det är jag, som befaller här ombord! Spanjoren tog ett steg tillbaka, hans hand flög hastigt till sidan der han bar sin långa knif, men han lät handen sjunka och sade långsamt, med stadig röst: — Kapten Hodges, detta är tredje gången under resan ni tillfogat mig en grof förolämpning, och en spanjor glömmer aldrig sådant. Ni säger er ha märkt, att jag hyser agg till er, och måhända har jag mina skäl derför. Påminn er den olyckliga Carmen dOlmero i Sevilla. Hon kallar er till räkenskap genom mig. Vid dessa ord ryggade den unge kaptenen ett par steg tillbaka, men han hemtade sig genast och svarade: — Vore vi i sjön skulle jag ögonblickligen låta slå er i jern som en ilsken hund för denna hotelse, nu skall jag nog på annat sätt göra er