lom höjde häftiga andetag hans breda bröst, hans näsborrar vidgades, och hans händer knötos konvulsiviskt, hvarvid en darrning skakade hans athleiska gestalt. Denne man tycktes antingen påminna sig lidna oförrätter eller plågas af sitt samvetes stränga räfst. En lång stund förflöt och mannen hade ej ändrat sin ställning, då plötsligt steg hörles i kajuttrappan, och en ung kraftfull sjöman, barhufvad och i skjortärmarne, kom upp på däck. Den dystre drömmaren spratt härvid till och vände sig mot den sistkomne, som tycktes blifva öfverraskad af hans åsyn och utbrast: — By God! Hvad gör ni uppe så här dags, Figueras? — Jag kunde ej sofva och trodde inte det var förbjudet att gå upp på däck, svarade den mörke mannen på engelska, men med en stark brytning, som förrådde spanjoren. — Detj står er fritt att vara uppe hela natten, om ni vill, svarade den sist anlände, hvilken var fartygets kapten; — hvar är vakten? tillade han och såg sig omkring. — Jag lät honom gå till kojs och öfvertog sjelf vakten, svarade spanjoren, i det han slog askan af sin cigarr. — Så —4, återtog kaptenen med ett uttryck af ironi, — men jag tror ni rökar, sir, tillade han strängt. — Ja, svarade spanjoren lugnt och blåste ut ett väldigt rökmoln. — Minns ni inte att jag uttryckligen förbjudit det, medan vi föra krut ombord? fortfor kaptenen, nästan hviskande. — Jag trodde att ni redan hade lossat det, emedan vi gått in i Carenagen, svarade spanjoren nästan hånfullt. — Ni borde såsom styrman här ombord veta att det inte skett; kasta således cigarren öfverbord, sir. — Ja, när jag rökat ut den.