Tystnad herrskade i staden, ty det var nära midnatt, och endast från ett och annat hus framsilade några ljusstrålar mellan fönsteröppningarnes gröna spjeljalusier. På afstånd hördes då och då skallet af någon hund, som skällde på månen, den melankoliska sången från någon sakta framglidande fiskarbåt, eller det gälla qvittret af syrsorna, hvilka tycktes vilja öfverrösta hvarandra, under sin serenad till nattens ära. Den milda, men uppfriskande luften, månens och stjernornas ljusbrytningar mot kullarne, strändernas snöhvita sand och det af nattvinden lätt krusade vattnet, den balsamiska doft, som höjde sig likt ett rökoffer från tusendetals blommor, samt de blänkande eldflugorna, hvilka svärmade som ett regn af eldgnistor mellan de tropiska vextformernas dunkla blad, allt detta frambragte en tafla af förtrollande skönhet och outsäglig poesi. Bland de få fartyg, som lågo för ankar i Carenagen, fästa vi oss företrädesvis vid en liten skonert, hvilken hade anländt samma afton och ankrat längst bort mot inloppet. Det klumpiga, tungt lastade fartyget låg der stilla och orörligt, likasom maktlöst och uttröttadt efter en lång, mödosam resa. — Den enda menskliga varelse, som syntes der ombord, var en man, hvilken med korslagda armar stod lutad mot kajutkappen och lät sina blickar irra öfver de mörka kullarne, den slumrande staden och det lilla fästet, som från sin höjd dominerar viken. Hans anletsdrag, ehuru belysta af månen, kunde knappt urskiljas under den bredbordade halmhatten, isynnerhet som hälften af hans ansigte betäcktes af ett svart, tätt skägg. Hans blå kavaj och hela hans drägt antydde en Neptuni son. — Mannen stod orörlig, endast då och då tog han den brinnande cigarren från sina skäggbeprydda läppar och försjönk derefter åter i sin begrundande ställning. Var det väl endast åskådandet af den herrliga taflan framför honom, som sysselsatte hans själ? Vi betvifla det, ty stun