Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 3

ren efter menniskans urstam att af anhångare till äsigten om en progressivt skeende utveckling sökas ej uti de yngsta tertiära aflagringarne. utan under en period, som är ännu längre aflägsen från den, som karakteriserades af Elephas primogenius, än denna är från oss. Författaren talar med vederbörlig försigtighet om frågan rörande den svårighet några funnit deruti, att menniskoben ej blifvit funna i de aflagringar, som innehålla flintverktygen. Hvad detta beträffar, så fäster han mycket afseende vid en annan omständighet, att nemligen alla de ben, som funnits der, endast varit stora och fasta, tillhörande fornverldens ofantliga djur, och att, åtminstone i aflagringarne vid S:t Ächeul, ,,ej något Spår funnits af ett djur så litet som menniskan. Historien om fynden i flodaflagringarne är högligen intressant. Första upptäckten synes hafva blifvit gjord af mr Boucher des Perthes år 1841, då han vid Menchecourt, nära Abbeville, observerade en flinta på groft sätt formad till huggverktyg i sand, som innehöll qvarlefvor af däggdjur. Andra, isynnerhet såkallade handyxor, funnos sedermera af honom under liknande omständigheter, medan arbetsfolket var sysselsatt att föra undan stora massor af grus för att jemna Marsfältet vid Abbeville. Han offentliggjorde sin första berättelse om dessa upptäckter år 1846, men under många år trodde få på hans berättelse, och det var ej förr än några engelska geologer kommo öfver och undersokte förhållandet, som någon allmännare uppmärksamhet fästades dervid. Sir John Lubbach beklagar med ledsnad att han ej sjelf var i tillfälle att denna gång göra sina vetenskapliga vänner sällskap. De fransyska geologerna föranstaltade nu en undersökning, hvilken de gåfvo M. Gaudry i uppdrag att å deras vägnar verkställa, och han hade lyckan finna åtskilliga flintvapen uti den aflagring han undersökte. Några hafva sedermera hittats uti sandgropar vid Grenelle, nära Paris: Det är nu tydligt, att man mer än 150 år känt, att dylika vapen blifvit funna tillsammans med ben af utdöda djur; serskildt må nämnas ett nummer (246) i Britisk Museum, ,,ett stort svart flintstycke, sormadt i likhet med en spjutspets och i katalogen upptaget såsom ett brittiskt vapen, oakadt det upptäcktes nära Grays-inn-lane tillsammans med qvarlefvor af hvad man trodde vara en elefant. Många flera hafva sedan kommit i dagen på åtskilliga ställen i England. Några flintvapen, t. ex. de från kusten emellan Herne Bay och The Reculvers, och andra, funna i sruslager nära Bedford, tillsammans med ben af nammuth, noshörning, flodhäst, oxe, häst och råljur, äro mycket lika de båda hufvud-typer, som unnits vid Abbeville och Amiens. Mer 3,000 lintverktyg hafva gräfts fram ur sedimentära afagringar i Frankrike och England, och författaen berättar, med afseende på förfalskningar af iknande verktyg, hvilka helt säkert försökts, en ändelse, som bevisar de ursprangliga originalerdas äkthet, och att en ny flinta ej kan arbetas itan att genom sin mörka farg och frånvaron af nkrustationer ådagalägga, att den nyligen blifvit abricerad. Ej heller, säger förf:n vidare, ,.skulle det vara nöjligt för en fyndig bedragare att narra oss geiom att taga en gammal flickig flinta och forma len till en yxa, emedan färgförändringen hos flinan endast sträcker sig till ytan, sällan djupare n en fjerdedels tum, och följer den förhandenvaande formens konturer, utvisande att färgföränringen varit en följd af huggningen. Om en dyik flinta underkastades en omsorgsfullare pröfing, så skulle sveket lätt upptäckas, alldenstund warje hugg borttoge en del af yttre betäckningen ch blottade flintans svarta insida.