Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 3

långt tillbaka, att de polerade stenverktygen skulle jemforelsevis kunna anses såsom moderna. beskrisningen öfver Sommedalens geologi, den plats, som blifvit så ryktbar genom der gjorda upptäckter af de äldsta qvarlefvor, hvilka hittills blifvit bragta i dagen, nämner förf. tillfälligtvis ett vigtigt faktum, belysande det betydliga afståndet i tid emellan den äldre och yngre stenperioden. , Hr Boucher de Perthes, en man hvilken äran tillkommer att hafva ledt dessa undersökningar, fann i närheten af Abbeville spår efter något som måste hafva varit boningar, uppförda i vattnet. Detta var långt innan beskaffenheten af dylika boningar blifvit känd genom de i Schweiz gjorda upptäckterna. Der voro nemligen stora platformer af trä, väldiga massor af ben, stenredskap och skaft. på det närmare lika dem, som erhållas ifrån de schweiziska sjöarna. Men dessa vapen kunna ej ett ögonblick sammanblandas med de vida klumpigare som funnits i de öfra tertiära aflagringarne uti samma trakt. De förra äro slipade med släta ytor och skarp egg, medan de äldre endast äro tillhuggna, och ej en enda af de många hundrade redan funna bär det ringaste spår af slipning. Oaktadt nu de förra höra till stenåldren, en ålder, som ligger så långt tillbaka, att bruket af metaller ännu helt visst var okändt i vestra Europa, så äro de likväl skiljda från de äldre vapnen tillhörande de öfre sedimentära aflagringarne, genom den långa period, som åtgått för att urholka Sommedalen till ett djup af mer än 100 fot. Om vi derfor ej erhålla några bestämda uppgifter öfver menniskans ankomst till dessa linder, kunna vi åtminstone bilda oss en liflig föreställning om hennes höga ålder. IIon måste hafva sett Somme flyta i en bädd, beligen mer än 100 fot öfver dess nuvarande yta. Det är emellertid sannolikt, att hon i norra Frankrike sträcker sin ålder nästan lika långt tillbaka (om ej helt och hållet), som floderna sjelfva. Landets fauna var dock en helt annan än nu. Längs utmed flodernas bankar lefde en vild stam af jigare och fiskare, och uti skogen ströfvade mammuthdjuret, den tvåhornade ulliga rhinoceros, en tiger-art, muskus-djuret, renen och uroxen. Men Frankrikes geografi kan dåfortiden ej hafva varit särdeles mycket olika mot hvad den nu är. Dess str mmar flöto i samma riktning som nu, hafvet sträckte sig äfven då emellan Somme och Adour, men den kanal, som på detta sätt bildades, var vida smalare än den nuvarande. Den yngre stenåldern ör ej alltid lätt att skilja från den äldre metallåldern, som följde efter densamma, alldenstund, troligen tillfolje af lång vana vid bruket af sten, samt af den större lätthet, j hvarmed detta material under en längre tid kunde ; erhållas), man ej på en gång insåg fördelarne af metallverktygen och derföre på många ställen! behöll båda slagen tillsammans. Men den höga , ålderh hos de grofva och klumpiga prof på mensklig konstflit, som blifvit funna tillsammans med ben af till en del utdöda och till en del endast genom paleontologien kinda djurarter, kan endast vara föga tvifvel underkastad. För dessa lemningar hafva vi att tacka icke allenast flodaflagringarnes flötsbildningar, utan äfven bengrottorna, af hvilka de flesta nu blifvit undersökta, ansetts tillhöra den mellersta stenäldern och hvilka derfore i och för sig sjelfva ega stor betydelse tillfölje af de vittnesbörd de lemna. Så rik är mångfalden af de ben, somliga tillhörande nu utdöda djur, och funna i dessa grottor, så tydligt är det att försvinnandet af de flesta bland dessa arter, vare sig från jorden eller ifrägavarande nejder, har försiggått till följd af en gradvis skeende ändring i de förhållanden, under hvilka de lefvat, och ej genom någon plötslig förstöring; att man på grund af dem sökt framställa ett slags kronologisk klassifikation. Hr Lartet indelar den äldsta kända perioden af mensklig tillvaro i fyra delar: 1) den som utmärkts af grottbjörnen; 2) af elefanten och noshörningen; 3) af renen såsom syd-europeiskt djur, samt 4) den som karakteriserats af ur-oxen, hvilken djurart uppnår den historiska tiden och ännu qvärlefver i Lithanen under kejsarens af Ryssland skydd. Det gradvis skeende försvinnandet af hvarje äldre form synes möjligt för forskaren att följa. Men jemte benen af dessa djur hafva talrika spår funnits efter mensklig konstflit af det slag vi ofvan skildrat. Voro de samtidiga? Eller voro de reliquier efter den mennisko-ålder, som följer närmast efter ? i De splittrade benknotorna af renen klufna på amma sätt som vissa nu lefvande vildar använda . för att komma åt deras märg — gifva ett stöd åt. den förra åsigten. Många bland dem bära spår af knif-skåror, och vid Las Eyzeet fanns en verteber. som blifvit genomborrad af ett flintvapen. I halan vid Brixham, nära Torquay, som innehåll ben af noshörningen, hyenan, grottbjörnen och: renen, hafva åtskilliga flintvapen hittats blandade tillsammans med dem och bärande alla spår af att hafva lika ålder. Desssa stenvapen förekommo på olika djup, från I tio tum till elfva fot, och somliga lågo i slammet under hela den af ockra bildade jordhålan. Ett; af dem fanns liggande helt nära intill venstra bakbenet af en grotthjorn. Qvarlefvorna af denna utgjordes ej endast af lårbenet, skenbenet och vadbenet, utan äfven knäskålen och språngbenet (astra galus) voro på sina behöriga ställen. Det är således klart, att benet i sin helhet blifvit inbäddadt uti färskt tillstånd, eller åtminstone medan benen ännu sammanhollos af sina ligamenter. De måste således hafva inbäddats i sitt lager kort efter djurets död, och deraf följer att, om menniskan och grottbjörnen ej voro samtidige, var grottbjörnen der af dem. Liknande fakta konstaterades år 1540 af hr Godwin Austin beträffande en annan håla äfven i grannskapet af Torquay, kallad Kents-hålan. Han säger att: Qdmarlefvor af menniskor och deras arbeten, såsom pilspetsar och flintknifvar, förekomma i alla grottans delar och öfverallt i det kringliggande ler-lagret; ej kan någon skillnad göras emellan beskafkenheten, utbredningen eller det inbördes läget, hvarigenom de menskliga lemningarne kunna till tiden skiljas från de öfriga, hvilka utgöras af) ben efter elefant, noshörning, oxe, rådjur, häst, björn, hyena och ett katt-artadt djur af betydlig yrlek. Värcet, tillagger han, af ett sådant bes måste bero på den omsorg, hvarmed samlaren gatt tillväga vid undersökningen. Jag måste derföre nämna, att mina egna undersökningar förei den delaf grottan, hvarest jordlagrens ordlid aldrig blifvit rubbad; stalagmit; såtillvida måste äf nen och arbetena af menniskohand hafva införts 1i grottan, innan stalagmiten hunnit aflagra sig på dess botten. Vid dessa bevis fastades dock ringa uppmärksamhet, och liknande iakttagelser, gjorda af Mr Vivian och framställda i ett föredrag hållet inför Geological Society, ansågos så osannolika, att berättelsen derom aldrig blef publicerad). Sjelfva afslutandet af detta intressanta kapitel om grottornas innevånare lemmar i korthet en god ofversigt ofver hela frågan rörande menniskoslägtets ålder, hvilken af vetenskapsmannen ej skall betraktas med likgiltighet. Oaktadt vi derföre ej kunna ännu bestämma hvilken eller hvilka menniskoracer, som då funnos, träffa vi i bengrottorna tillräckliga bevis för att menniskan i Europa var samtidig med den stora massan at däggdjur, tillhörande qvartärformationerna. Vi se emellertid, att förekomsten uti bengrottorna af verktyg och lemningar efter menniskor tillsammans med dem af utdöda mammalia ej är något sällsynt undantagsfall. Ej heller, om vi vilja fatta frågan ur vetenskaplig synpunkt, ligger deruti något, som bör ka vår förFgnino Efter den mneriod. under hvilken dessa