Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 1

UTRIKES. TYSKLAND. Den stora fredälskande massan af preussiska folket synes nu, i likhet med hela det öfriga Europa, hafva uppgifvit hvarje hopp om fredens bevarande och emotser nu ett förhärjande krig, afhvilket endast ett godt möjligen är att vinna: Bismarckska regimens fall. Man frågar icke mer: kan freden bevaras? — utan blott: huru länge skall det dröja, innan siendtligheterna öppnas? Med hvarje dag rycker man allt närmare detta kritiska ögonblick. Den 12 dennes anlände till Berlin Österrikes svar. på Preussens sednaste not af den 3 dennes. Enligt hvad de af regeringen inspirerade preussiska tidningarne försäkra, närmar sig detta svar både till form och innehåll en krigsförklaring. Grefve Dis marek. har den 4 dennes tillställt de pret siske gesanterna i utlandet en cirkulärskrifv jelse, hvilken af Kölnische Zeitung be tecknas såsom , ett af de märkvärdigaste och mest rättframma dokumenter, som någonsin fiutit ur en statsmans penna, och som i sjelfva verket på tydligaste sätt vittnar om den höjd, till hvilken det ömsediga hatet och de ömsesidiga beskylhiingarne hafva stigit. I skrifvelsens inle edning förklarar Bismarck Österrikes beslut att sammankalla holsteinska ständerna för en direkt krigsutmaning. Alla våra underrättelser från Wien, heter det i de peschen, , bevisa, att man der fast beslutat att föra krig mot Prenssen. För att bestyrka detta anför grefve Bismarck, att konungen af Preussen, lifvad af en uppriktig önskan att bevara freden, för kort tid sedan vändt sig omedelbart till kejsar Frans Josef sjelf med förslag att underhandla om slesvigholsteinska frågan och förbundsreformen gemensamt, för att sår lunda underlätta en fredlig uppgörelse Dessa underhandlingar inleddes genom opartiska melianhänder (engelske och franske gesandterna?), men det visade s att Wienerkabinettet saknade motsvarande fredliga känslor. I trots af kejsar Frans Josefs teoretiska fredskärlek, blef det klart, att krigspartiet beherrskar kejsarens hela omgifning; ty der förnamns genast den mest afejorda olust för att inlåta sis på förtroliga underhandlingar, och från p: litlig källa inberättades yttranden, fil Ida al högtsti ående österrikiska statsmän, hvi ka icke lemnade något tvifvel öfrigt e om att det kejserliga kabinettet ville till hvarje pris hafva krig, dels i hopp att genom segrar på slagfälten få kraft att öfvervinna de inre politiska svårigheterna, dels för att upphjelpa de öster rikiska finani serna medelst preussiska kontributionc eller i värsta fall kunna göra en heder lig statsbankrutt. Österrikes dräjsm: ål med kongressinbjudningens besvarande: såg (enligt samma cirkulärskrifvelse) blott och bart att vinna tid för sina egna och sina bundsförvandters rustningar; i Wien var kriget redan beslutadt, och det gillde blott att välja det gynnsammaste ögonblicket för dess öppnande. Till slut framhåller grefve Bismarck ännu en gång, att öfvertygelsen om Österrikes absolut fiendtliga sinnesstämning mot Preussen blifvit Berlinerkabinettet påtvungen genom de mest oemotsägliga fakta, och att alla opartiska statsmän böra kunna inse, att Preussen intill det sista ögonblicket talat försonlighetens och fredens språk. Från Mänchen skrefs den 10 dennes: Yttranden ar vår utrikesminister tala för att Bajern alt framgent fasthaller sin! förra ståndpunkt och ämnar förklara sig emot den af stormagterna, som först griper tilk vapen mot den andra. I fall det