Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 2

sprang förskräckt upp frän tosten. — Förräderi! IIan hade knappt hunnit uttala ordet, då Baptistes fingrarsammanklämde hans strupe likasom i ett skrufstäd. — Sennor Ramos, ropade han dervid, — upp och fatta en åra! Du, Pedro, går för-ut. Vid den minsta rörelse du gör, jagar jag dig en kula genom kroppen, — eller halt! Vill du ro, så ro så mycket du orkar, och du skall sedermera inte ångra det. — Ja, sennor, visst, — om jag måste. — Du måste! — Antonio, vid första falska rörelse han gör, så stöter du knifven i honom och kastar honom öfver bord. Ro nu! Starkare! Caramba, det är för ditt eget lif, min gubbe, ty om vi bli upphunna, så dödar jag sjelf dig. — Hallo! ropade nu soldaterna i kanoen bakom dem. — Håll högre upp! Ni förfela skeppet! —Skurk! hväste den sångne kommissarien under sin grannes förfärliga grepp, och i det han ryckte sig lös med den yttersta kraftansträngning, utstötte han ett gällt rop om hjelp. Men det var blott ett enda rop, som han kunde uppgifva, ty Baptiste, som ej vågade släppa styret, hade endast för ett ögonblick lossat sitt tag. ommisserien måste tystas, och innan han kunde uppgifva ett andra rop, träffade honom den aftfulle fransmamens knytnäfve med en sådan styrka vid tinningen, itt han nediö likasom träffad af en kula. ! (Forts.)