Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 2

alltför långt bort med strömmen. Han uppreste sig således, stödde knät mot toften och vred på rodret. — Mod, hviskade Baptiste i samma ögonblick till fången, och Ramos kände huru en skarp kuif genomskar hans band. — Hans armar voro åter fria. — Och hugg nu kraftigt i årorna, gossar! ropade fransmannen till de båda karlarne, i det han åter reste sig upp ochi gick fram till rodret samt makade undan gevären, så att han kom att sitta emellan dem och kommissarien. — Guarda se, sennor, sade soldaterna, — de äro laddade allesammans. — Jag vet det. Akta er när ni stiga ur att ingen fastnar vid hanen. Se så, sennor kommissarie, nu skall jag aflösa er. Var så god och maka er litet tillbaka. — Håller ni inte för lågt? Strömmen är här mycket stark, och vi drifva annars förbi! sade Fosca, då han såg att fransmannen lät bogen falla af ännu mera. — Ingen fara, sennor, log Baptiste i detta afgörande ögonblick, hvarvid hans hjerta klappade som ville det spränga hans bröst. — Jag förfelar inte mitt mål, och ni skall få se hvilken angenäm färd vi skola göra. — Ni drifver verkligen för långt ned! Caracho, sennor! Kan ni då inte styra? Ser ni hur kanoen håller. — Ja, min bäste sennor, log Baptiste, — de voro nu minst hundra steg före kanoen. — De der karlarne ämna sig ombord, men vi stå i begrepp att göra en liten tripp till sj — Till sjös? zopade kommissarien och