Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 2

er litet! Och i det han emottog soldaternas gevär, bar han dem sjelf akterut till styrrepen. — Och huru skall jag nu styra? frågade Fosca buttert. — Det besörjer jag sjelf. Framåt nu! En af er kan få rum här. Kom hit du Pedro! sade han till en liten, svag karl bland soldaterna. — Sätt dig för-ut och ro allt hvad du orkar. Lägg ut och följ efter med kanoen så fort ni kunna. Soldaterna voro förbluffade. Ehuru deras officers häftiga, besynnerliga beteende öfverraskade dem, kunde de ej göra någoning deremot, ty han var ju deras förman, inge kommissarien tillät det, kunde de ej göra någon invändning. — Caracho, sennor, sade en af dem. — Ni kunde hafva låtit oss behålla sennoritan i kanoen. — Ni har ju redan en ombord. — Ingenting för oss båda, kamrat, ropade fransmannen till honom, medan han, kraftigt understödd af Antonio, sköt båten uti djupt vatten. Der verkade redan strömmen, och de måste använda årorna. — Förlåt, sennor, sade Baptiste, i det han temmeligen ogeneradt steg öfver fångarne och lutade sig ned mot den bundne Ramos, — sennorn ligger här i vägen. Styr ni ett ögonblick. — Jag styra! brummade kommissarien. — Men alla gevären ligga ju på styrrepen. — Fatta tag i rodret med handen. Ni förstår ju annars alltid att reda er så bra, sennor. : Den ton hvarmed detta yttrades frapperade nygranadiensern, men han måste använda styret, så vida båten ej skulle drifva