Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 2

svarade Antonio fyndigt, och Ramos spratt ofrivilligt till, ty nn hade han kännt igen sin trogne tjenares röst. — Anfäkta, och för hennes skull har jag sprungit omkring i det mörka nästet en hel timma derborta vid Punta! Jag trodde redan att amiralen skulle bli ursinnig öfver att jag inte hade henne med mig. Men hit i båten med henne. Jag kan inte lemna henne derborta bland soldaterna. — Här i båten får hon inte rum, ropade kommissarien. — Caramba! Men, hvem och hvad tänker ni då packa in här? Baptiste var icke sinnad att uppgifva sin en gång vunna fördel. — Nu måste han fly med båten, — det var den sista möjligheten till räddning, och emedan han aldrig kuhde hafva våga at begifva sig ut i hafvet med den tungt lastade kanoen, så erbjöd båten, så medelmåttig den än var, ändligt mera säkerhet. Utan att således vidare bry sig om kommissariens invändning rörande mulattflickan, som hade sprungit i land, hjelpte han henne upp i båtens bog och sade: — Årverlemna allt det der åt mig, ärade sennor! Jag för er säkert dit bort, ty jag längtar sjelf att komma härifrån. På ett krigsfartyg är man inte gerna fängy aktare. — Tlolla, kan du ro, karl? — Ja visst, sennor, svarade Antonio. — Marsch då hit in i båten och stöt Halt, det är för mycket folk i kanoen! man kunna komma hit. — Ni har ju packat båten bräddfull, utbrast kommissarien förargad. — Kasta en del af fångarnes skräp öfver bord! — Godt, lägg då edra gevär här i båten. Tag hit dem! Herr kommissarie, flytta 1